Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa mama i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Carolines vatten gick två dagar före det planerade kejsarsnittet

mamas Caroline Borg, 29, var livrädd för att föda vaginalt och hade valt att göra planerat kejsarsnitt när sonen Sam föddes för snart fyra år sedan. Men två dagar före planerad operation gick vattnet!

Foto: Liderina

Min första tanke när jag blev gravid med mitt första barn var ”Hur ska bebisen komma ut?!”. Graviditeten var inte planerad så det blev lite av en chock och en omedelbar rädsla översköljde mig. Jag visste direkt att det enda alternativet för mig var planerat kejsarsnitt, jag vågade inte ens närma mig tanken på en vaginal förlossning.

Efter de obligatoriska mötena och föreläsningarna om riskerna med kejsarsnitt fick jag mitt datum och jag kunde äntligen börja njuta lite av graviditeten och inte enbart känna rädsla.

"När jag kommer till badrummet säger det PLASK och en pöl bildas på golvet"

På morgonen, två dagar före det utsatta datumet, går vattnet när jag reser mig ur sängen. Först rinner det lite och det känns precis som att jag kissar på mig, med skillnaden att jag inte kan knipa och stoppa läckaget. När jag kommer till badrummet säger det PLASK och en pöl bildas på golvet. Det är inga som helst tvivel om att vattnet har gått och jag inser direkt att mitt planerade snitt inte längre kommer att bli lika planerat. Och det känns faktiskt ganska skönt.

Får familjen inte sova? Testa onlinekursen Sova hela natten – ge ditt barn bättre sömn utan sömnmetoder

Även om jag blivit beviljad mitt kejsarsnitt så känner jag mig allt annat än lugn och trygg inför det. Jag är fortfarande superrädd för förlossningen, bara tanken på att behöva vistas på ett sjukhus känns skrämmande och jag har aldrig tidigare blivit opererad. Kejsarsnitt var helt enkelt det minst skrämmande alternativet. Jag har fram till den här morgonen skjutit bort tanken på förlossningen för att slippa rädslan, och nu när jag blir överrumplad två dagar för tidigt så slipper jag den värsta oron dygnet före. Nu är det bara att åka med!

Sista bilden på magen!
Sista bilden på magen!

Här har vi samlat alla artiklar från vår temavecka #jagochmittsnitt

Jag ringer in till förlossningen och de vill att jag kommer in på en kontroll. Passande nog ska vi låna svärföräldrarnas bil den här morgonen så när de kommer och lämnar den en halvtimme senare så hoppar vi in och kör mot BB Stockholm på Danderyds sjukhus.

"Jag lägger allt fokus på att slita bort gellacket från naglarna som jag fixat några dagar innan"

Direkt efter att vattnet gått börjar jag även känna av värkarna och trots att de fortfarande är rätt svaga så blir bilturen ganska jobbig. Att sitta stilla fastspänd med värkar är INTE roligt och minsta lilla gupp gör det ännu värre. Jag lägger allt mitt fokus på att slita bort gellacket från naglarna som jag fixat några dagar innan. Även om jag inte hunnit göra alla duschritualer med diverse bakteriedödande tvålar som man måste göra kvällen och morgonen före ett planerat kejsarsnitt så ger jag mig fan på att få av nagellacket som man inte får ha under operationen.

Med halvt bortslitna naglar kommer vi in till förlossningen. Jag blir undersökt och det konstateras att förlossningen är igång. De frågar om jag fortfarande vill göra kejsarsnitt och ja, jag är tvärsäker. Idag kommer min son att komma!

Eftersom mitt planerade snitt nu istället blir ett ”akut” snitt och de inte har någon tid inbokad för mig så måste jag vänta på att de får en lucka för mig under dagen. Vi blir därför hänvisade till ett litet kök för familjerna på förlossningen där vi får sitta och titta på Nyhetsmorgon medan jag tar de allt mer intensiva värkarna. Mitt i en värk kommer min mammas vän, som fött en son dagen innan, in i köket – ett väldigt otippat ställe att träffas på!

"De sätter en infart med dropp i min vänstra hand som hamnar lite fel och efter ett tag gör det rejält ont i handen"

Nu känns värkarna allt mer och jag börjar bli trött på väntan och ovissheten inför när det ska bli min tur. Eftersom jag inte har ätit eller druckit något sedan kvällen innan och måste fasta inför operationen börjar jag dessutom bli svag. Till slut får jag två Alvedon och en klunk vatten att svälja ned med, men det hjälper föga.

Nu har vi fått ett förlossningsrum att vänta i och de börjar förbereda mig för operation, även om de fortfarande inte kan säga när den blir av. Jag får byta om till en sjukhusrock och snygga knästrumpor. De sätter en infart med dropp i min vänstra hand som hamnar lite fel och efter ett tag gör det rejält ont i handen. I det här läget känns situationen inte speciellt rolig – att bara ligga där, ha ont och vänta, samtidigt som jag känner mig rädd för det som ska komma.

Till slut vid 13-tiden kommer barnmorskan in och säger att det är dags, och nu är det bråttom att få upp mig på operation för att inte missa min ”slot”. Det känns som att de sliter och drar i mig när de ska lägga över mig i sängen de ska rulla bort mig i, och minsta rörelse av nålen i min hand smärtar. Det tillsammans med den stressade stämningen och en tilltagande rädsla gör att jag drabbas av en panikångestattack. Hysteriskt gråtande och hyperventilerande rullas jag genom väntrummet där stackars blivande föräldrar sitter, säkert smått skärrade över den hysteriska kvinnan som passerar dem. Härlig pepp inför förlossningen!

"Rädslan försvinner äntligen efter månader av oro!"

Jag rullas in på operation och minns att barnmorskan säger att ”Vi har en lite rädd blivande mamma här!” till operationsteamet. Till slut förstår de hur ont jag har i handen så de byter ut infarten och efter det kan narkosläkaren sätta ryggmärgsbedövningen som fungerar som en starkare form av epidural. Jag får ligga på sidan och skjuta med ryggen som en katt och det känns knappt när de för in det tunna röret längs ryggraden. Bedövningen tar direkt och jag tror att det är något lugnande i bedövningen som nu gör mig helt avslappnad och rädslan försvinner – äntligen efter månader av oro!

Jag känner mig helt trygg med ett stort team på säkert tio personer i rummet. Jag trodde att den här situationen skulle kännas betydligt mer skrämmande, men alla i rummet är så otroligt lugna och går runt och pular med saker så det känns som att det är en ren rutinoperation för dem och inte alls något farligt.

De drar med en isbit över magen för att se om jag har någon känsel kvar och sedan ligger jag och väntar på att de ska börja snitta. Efter en liten stund frågar jag när de ska börja skära och då säger de lite roat över skynket att de redan har börjat – jag har inte märkt någonting. Jag känner att de bökar lite med magen men inte mer än så och efter några minuter hörs ett gällt skrik.

Sam och Caroline för snart fyra år sedan.
Sam och Caroline för snart fyra år sedan.

På radion spelas Mariah Careys "All I want for Christmas is you" och jag får äntligen se min son, Sam. Det känns så overkligt och efter all oro är jag så tacksam över hur bra allt har gått och inser att jag har varit rädd helt i onödan.

Sam några minuter gammal.
Sam några minuter gammal.