Carolina föddes utan livmoder och kan inte få egna barn. Men genom en surrogatmamma i Indien och en i Georgien har hon och maken Per nu två små döttrar.

Surrogatmamma– så funkar det i Sverige och övriga världen

I många länder, som Frankrike och Tyskland, är alla former av surrogatmödraskap förbjudet.

I Sverige är surrogatmödraskap inte heller tillåtet, och den som föder barnet anses vara barnets mor. Därför måste den kvinna som vill bli mor genom surrogat adoptera barnet. Faderskapet fastställs biologiskt genom DNA-prov.

Varje år kommer ungefär 50 barn som har fötts av en surrogatmamma i utlandet till Sverige. Ytterligare 100 till 150 par och ensamstående personer per år skulle vilja genomgå ett surrogatarrangemang*.

* SOU 2016:11: Om utökade möjligheter till behandling av ofrivillig barnlöshet

Altruistiskt surrogatmödraskap

Andra länder, som Danmark och Storbritannien, tillåter altruistiskt surrogatmödraskap. Det innebär att surrogatmamman föder barnet utan betalning, för att hon vill hjälpa någon som är barnlös.

Kommersiellt surrogatmödrskap

I länder som USA (vissa delstater), Ukraina, Ryssland och Georgien är det tillåtet att betala en surrogatmamma för att föda ditt barn. Lagstiftningen skiljer sig väldigt mycket mellan länderna, både när det gäller surrogatmammornas och de blivande föräldrarnas rättigheter och skyldigheter. Även priset för att skaffa barn via surrogat varierar mellan länderna.

Carolina fick barn via surrogatmamma: ”Att ge liv är vackert och stort”

När Carolina var 18 år hade hon fortfarande inte fått mens. Efter en läkarundersökning fick hon sitt livs chock: Hon hade ingen livmoder. Det visade sig vara en mycket ovanlig missbildning som drabbar ett tiotal nyfödda flickor per år i Sverige.

– Jag som var så barnkär och längtade efter att få bilda familj. Det var ett hårt slag, berättar Carolina när mama träffar henne för att få höra om den resa hon och hennes man Per gjort fram till att i dag, trots allt, vara lyckliga tvåbarnsföräldrar.

Carolina har fått två döttrar via surrogatmamma

Foto: Kajsa Kax

Carolinas döttrar är födda i Indien respektive Georgien.

Vi sitter i vardagsrummet där ett fotografi på äldsta dottern hänger på väggen. I dag är hon på förskolan, och lillasyster – ännu inte ett år gammal – snusar bredvid oss på soffan i sin förmiddagstupplur.

– Jag hade hört talas om surrogatmödraskap och ett frö såddes
tidigt, berättar Carolina.

Kontaktade förening för surrogatmödraskap

När hon träffade sin man var det inte lätt att bestämma sig för i vilket stadium av förhållandet det var dags att berätta. Vad skulle det leda till? Men förhållandet var starkt och en tid efter att Carolina ”släppt bomben” började de titta på alternativ – för barn ville de ha.

Det fanns forskning om livmodertransplantationer, men tekniken hade inte kommit nog långt för att de skulle våga vänta. De funderade mycket över adoption, men visste att Carolinas medicinska bakgrund skulle leda till en lång utredning och att möjligheten att senare adoptera syskon var oerhört liten. De kontaktade i stället en förening för surrogatmödraskap.

– Vi träffade många par som kämpat i åratal för att få barn. Det var gaypar och det var par där kvinnan haft cancer och förlorat livmodern. Ingen av oss hade fått hjälp från samhället, men här kunde vi stötta varandra. Det kändes som en stor lättnad att få träffa andra i samma situation.

Carolina och Per kände att det här var det rätta för dem, under förutsättning att de hittade en klinik som uppfyllde deras krav, så att de kunde känna sig trygga. De tog kontakt med en klinik i Indien som de blivit rekommenderade, men upptäckte snart att det fanns två oförsonliga läger i den svenska läkarkåren.

– På ett ställe kunde jag mötas av en utskällning då jag ville ta ett blodprov för att skicka till Indien. Andra var mer positiva och ville stötta oss.

Fick gott intryck av surrogatmamman

Den negativa attityden hade Carolina mött tidigt, då hon redan när hon var 25 blev tvungen att operera bort äggstockarna på grund av cystor. Läkaren ville frysa ner hennes ägg med tanke på framtida möjlighet till surrogatmödraskap, men svaret från de stora sjukhusen var att de inte ”bidrog till kriminella handlingar”.

Men Carolina och Per hade bestämt sig, trots motståndet från den svenska vården kände de sig trygga med den indiska kliniken. En IVF genomfördes med Pers spermier och ett donerat ägg från en kvinna, som inplanterades i en annan surrogatmamma. Då de träffade surrogatmamman, eller värdmamman, som Carolina hellre säger, inför befruktningen fick de ett gott intryck.

– För oss var det viktigt att veta vilken syn kliniken hade på sina värdmammor. Den förmedling vi anlitade var bra, men det fanns andra som misskötte sig. Det var väldigt viktigt att kolla upp allt noggrant i förväg.

Föddes tolv veckor för tidigt

Efter den lyckade IVF:en inleddes en märklig tid, med en graviditet som pågick långt hemifrån.

– Så fort det plingade till i telefonen hoppade jag högt och vågade inte läsa meddelandet förrän jag kommit hem från jobbet – tänk om det hade hänt något? berättar Carolina.

Carolinas och Pers första dotter föddes 2012, tolv veckor för tidigt. Eftersom bebisen kom så långt före beräknat datum hann de inte vara på plats vid den akuta förlossningen, men väl på plats fick Carolina stanna två månader, tills dess att dottern var tillräckligt stark för att de skulle kunna ta hem henne. För Carolina blev det en viktig tid. Hon satt vid kuvösen, kunde hålla dottern nära sig och sjunga för henne.

– Jag visste hur extremt viktig jag var för att hon skulle växa och utvecklas. Det är fantastiska minnen som la grunden till starka band mellan oss, förklarar hon.

Efter att FN:s Barnrättskommitté hade uttryckt oro över den utbredda verksamheten med kommersiellt surrogatmödraskap i Indien beslöt landet 2016 att stänga möjligheterna för internationella förmedlingar. Förbudet kom bara två veckor innan Carolina och Per skulle genomföra en andra IVF för att få ett syskon till sin dotter.

– Det kändes hemskt att en stat kunde bestämma över våra liv på det viset, säger Carolina.

Kallar surrogatmamman för sin ängel

Frustrationen och besvikelsen var svår att bära, men de ville inte bara ge upp, utan vände sina ögon mot Georgien i stället. På många vis kändes det positivt, det var närmare hemifrån, de kulturella skillnaderna var inte lika stora och det var enklare för dem att kommunicera med den georgiska värdmamman, som kunde engelska.

– Vi blev goda vänner med värdmamman och har fortfarande kontakt via Facebook, vi kallar henne för vår ängel, säger Carolina och kramar lillasyster, som yrvaken efter förmiddagsvilan kryper runt i soffan.

Hon föddes i Georgien 2017, med planerat kejsarsnitt. Den här gången kunde Carolina och Per vara närvarande, och fick flickan i sin famn bara en stund efter förlossningen. Så snart Pers faderskap registrerats hos svenska ambassaden och dottern fått ett pass kunde de resa tillbaka till Sverige.

Flicka som fötts via surrogatmamma i Georgien

Foto: Kajsa Kax

Yngsta dottern är född i Georgien.

Trots att det är pengar inblandade – det är trots allt en kommersiell verksamhet – så tycker Carolina inte att det utesluter att surrogatmammorna även ställer upp av medmänsklighet

– Vi har fått intrycket att våra värdmammor ville göra en insats och hjälpa barnlösa par, säger hon.

Kan kosta en miljon kronor

För varje graviditet har Carolina och Per betalat cirka 250 000 kronor. De betalade en summa varje månad direkt till surrogatmammans konto och känner sig därför trygga med att det mesta av pengarna gick till henne.

– För mig är det något oerhört vackert och stort i att ställa upp för ett barnlöst par på det här sättet. Jag liknar det helt och hållet vid en organdonation. Att ge liv, det kan inte bli större än så, säger Caroline.

I västländer som exempelvis USA, där surrogatmödraskap är tillåtet i vissa delstater, kan det kosta upp till en miljon att få barn via surrogatmamma. I USA är detta reglerat i lag, till skillnad från i Georgien. Där regleras allt i stället i det avtal de blivande föräldrarna via kliniken tecknar med surrogatmamman. Det finns förstås risker med detta, för båda
parter. Carolina funderar över hur en idealisk lagstiftning skulle kunna se ut:

– Det finns kvinnor som vill hjälpa barnlösa par av solidariska skäl, så kallat altruistiskt surrogatmödraskap. Då är inga pengar alls inblandade. Varför ska en livmoder anses så helig att kvinnor själva inte kan bestämma över den?

– Man får donera organ, även sin livmoder, men man får inte låna ut den för att hjälpa någon som inte kan bära barn – det är obegripligt för mig, säger Carolina.

Carolina och Per kommer inte att skaffa fler barn. Det har varit en lång och många gånger väldigt slitsam kamp, men de ångrar inte en sekund.

– Jag tror att vi har kommit varandra mycket närmare genom det vi varit med om. I dag är vi en mycket lycklig familj, och får vila i det.

Georgien tillåter surrogatmammor

Foto: Getty images

Här i Georgien är det tillåtet med surrogatmödraskap.

Surrogatmödraskap – för eller emot?

Lika självklart som spermiedonation eller en hänsynslös handel med livmödrar? Surrogatdebatten är minst sagt polariserad.

2016 gjordes en statlig utredning om surrogatmödraskap i Sverige, som sa nej till att låta kvinnor föda andras barn. Utredningen menar att kommersiellt surrogatmödraskap är ett utnyttjande av kvinnans kropp. Utredarna tror heller inte att altruistiskt surrogatmödraskap (utan pengar inblandade) skulle minska arrangemangen i utlandet.

Samtidigt fortsätter människor med desperat barnlängtan att söka sig utomlands. Men hur mår surrogatmammorna? Debattören Kajsa Ekis Ekman menar att det är en handel med kvinnor, där kvinnan blir ett redskap för andra. Kritiken handlar också om obalansen mellan kvinnor i fattiga länder som hyr ut sina livmödrar, och de välbärgade västerlänningar som är deras kunder.

I länder som USA (vissa delstater) och Georgien är det lagligt med kommersiella surrogatarrangemang. Men lagstiftningen skiljer sig mycket åt och i Georgien finns inga garantier för att surrogaten får hjälp om något går fel.

Surrogatmamman Tamina från Georgien berättar att hon var glad att kunna hjälpa ett barnlöst par, men efterlyser ett rättsligt skydd.

– Det kändes att man gjorde något viktigt. Men vem tar till exempel ansvaret om barnet, eller mamman, dör? säger hon.

Det finns en tredje linje, utöver de starka ja- och nejlägren, där till exempel forskaren Amrita Pande inte tror på förbud, utan i stället förespråkar en global diskussion och internationella överenskommelser som skyddar surrogatmammors rättigheter.

Av: Maria Rodikova
Foto: Kajsa Kax, Getty images

Artikeln är tidigare publicerad i mama nr 3 2018. Nu finns nr 4 med stort reportage om prinsessan Madeleine i butik – haffa ditt ex redan idag!

Prinsessan Madeleine på mamas omslag

Foto: Kate Gabor/Kungahuset.se

NUVARANDE Carolina föddes utan livmoder – fick barn genom en surrogatmamma
NÄSTA Komikern Tobias Persson: ”En IVF-resa kräver psykisk styrka och humor”