Annika Sjöö om den första bebistiden: ”Jag var så himla ledsen”

Från tittarsuccé rakt ner i mörkret. När tv-profilen Annika Sjöö, 36, fött sonen Kelvin, nu 6, blev inget som hon tänkt sig. OBS! Artikeln är från mama nr 12 2016.

Hon är alltid glad som en lärka, men nu bekymrar sig Annika Sjöö, träningsinstruktör, hälsobloggare och tidigare tävlingsdansare – för att hon kanske är för tuff. Nu, när hon läxar upp programdeltagarna i ”Du är vad du äter” för att de inte klarar hennes kylskåpsinspektion.

– Folk har sett den sprudlande Annika i ”Lets’s dance”, men här får man se en mer bestämd sida av mig. Så det är jag lite nervös för. Men man kan inte hålla på att dalta med människor som ska göra en så stor förändring.

Och även om det där kvittrande lärkläget är standard, finns en mörkare period i Annikas liv, när hon var riktigt låg. Och det precis när hon själv förväntade sig att vara som lyckligast – när hon fött sitt barn.

Friade efter ett halvår

För åtta år sedan träffade Annika Michael, 38, när de jobbade på samma gym – Michael är personlig tränare. Och Annika spillde ingen tid.

– ”Honom ska jag ha!” (skratt). Det var mannen i mitt liv, det kände jag och känner så starkt fortfarande, förklarar hon.

– Vår kärlekshistoria är så härlig, tycker jag. Det var något med honom, bara första gången jag såg honom. Hans ögon, och när han pratade så var han bara så mjuk. Jag kände, att där vill jag vara. Sedan gick allting i racerfart.

RES BORT MED ANNIKA SJÖÖ OCH MAMA I HÖST: Spa- och träningshelg på Västkusten

De skyndade sig att flytta ihop, han friade efter ett halvår och ett par månader senare var Annika gravid.

– Vi var väldigt naiva, måste jag säga så här i efterhand, säger Annika.

Fick en chock när barnet kom

– Vi sa till varandra, ”Det kommer inte bli någon skillnad, det blir bara en liten till här mellan oss!” (skratt). Nej, okej, det blev ju…

…en chock?

– En chock. Jag har alltid varit väldigt barnkär och hade tänkt ”Jag ska ha många barn” och längtat efter det. När jag blev gravid var det typ planerat ändå, vi hade inget preventivmedel. Jag kom direkt från att ha vunnit ”Let’s dance” med Magnus Samuelsson – ”Wohoo, toppen av karriären inom dansen!” och trodde att det skulle vara jättebra för mig att vara mammaledig ett tag. Men det var nog det sista jag behövde. Jag fullkomligt klättrade på väggarna.

Kelvin föddes i januari 2010, samma dag som det var premiär för det årets säsong av ”Let’s dance”. Annika satt på BB med sin bebis i famnen och såg showen på tv.

– Ja, det var lite lustigt, men då kände jag inte att ”jag vill vara där”. Jag ville vara mamma. Det var mer när man kom hem, kom in i det vanliga livet som det började

Kände sig nedstämd under graviditeten

Hon vill inte kalla det förlossningsdepression, för ”Det var ingen som ställde någon diagnos på mig”.

– Men jag känner ju mig själv och vare sig det var hormoner eller det var omställningen i livet eller vad det nu var – jag mådde verkligen inte bra.

Egentligen, funderar Annika, var det igång redan när hon väntade Kelvin.

– Det var inte så att jag mådde illa i nio månader eller någonting, men jag var sjukt trött. Det var jättekonstigt för mig. Jag känner mig annars pigg och energisk, och så blev jag trött och ville bara ligga hemma. Jag kände mig nedstämd och orolig, jag kunde inte riktigt njuta av graviditeten.

Hur var förlossningen?

– Det gjorde fruktansvärt ont. Någonstans förstod jag att det skulle göra ont, men inte hur ont. Många säger att man glömmer, men jag har nog inte glömt det.

Vann med mama och Annika Sjöö

Du verkar alltid ha varit en orossjäl?

– Mm, det är jag, och det förstärktes då. När Kelvin föddes var det en av de kallaste vintrarna på länge. Jag min lilla orossjäl, lyssnade på allt som barnmorskan sa, och det var, ”Nej, ni ska nog inte gå ut med barnet när det är så här kallt”. Vi bodde mitt i stan, så jag satt bara hemma.

”Jag borde ju vara som lyckligast”

Men Michael då?

– Han var hemma de första tio dagarna, och sedan började han jobba lite försiktigt, men jag kände mig så himla ENSAM. Min mamma pratade om att det var ”third day blues”, men för mig var det SIX MONTHS BLUES. Jag var lite arg på mina vänner för att ingen hade berättat att det kunde vara så jobbigt att få barn.

Hon hade däremot inte (som kan vara fallet vid djupare förlossningsdepressioner) svårt att ta sig till sin lilla son, utan kände direkt jättestor kärlek till honom.

– Det var mer att jag var så himla ledsen. Jag kände, ”Gud, ska det vara så här? Ska jag gå runt och må så här dåligt? Det är ju nu jag ska vara som lyckligast!”.

Kändes tabu att prata om

Det var som att hon fått alltihop om bakfoten.

– Jag hade en bild av hur allt skulle vara, och den bara raderades, det var det jobbiga för mig, säger Annika.

– Jag trodde att det skulle vara den här ”sväva på moln”-grejen. Att man bara skulle njuta av att vara mammaledig hela tiden. Jag tror jag var besviken på mig själv när jag sett framför mig den lyckliga mamman, och så var det inte så.

Det är nog en vanlig känsla hos dagens högpresterande kvinnor.

– Men jag kunde känna att det var lite tabu att prata om de här grejerna. Jag hade en mammagrupp, och där kunde man i och för sig ventilera lite, men jag upplevde inte att någon annan tyckte att det var lika jobbigt som jag, och det tycker jag var en väldigt jobbig känsla. Jag pratade med mödravårdscentralen, men kände faktiskt att de inte följde upp det så som jag hade velat.

Vad sa de, ”Det är normalt”?

– Ja, och ”Det här måste du hålla koll på”, men det är inte riktigt det man behöver i den situationen. Det man behöver är att någon säger: ”Okej, det här ska vi fixa, du får prata med någon.” Så jag fick ta tag i det själv. Jag ringde en terapeut som hade specialpriser för mammalediga, och gick till henne. Hon var helt fantastisk. Det var hon som hjälpte mig ur det. När man är så ledsen och hormonell och allting, och en orolig själ – så är det lätt att man börjar spinna vidare på massa konstiga tankar.

”Det handlar inte om att man inte älskar sitt barn”

Mitt i allt kom plötsligt ett mejl från författaren Camilla Läckberg till Annika.

– Jag kände inte henne sedan innan, jag bara fick det. Hon skrev: ”Tack för att du delar med dig.” Hon hade läst någon intervju jag hade gjort. Hon skrev att hon också haft förlossningsdepression med sina barn och kände sig så ensam i det. Så då fick vi lite kontakt. Sedan skrev hon något på Instagram i våras efter att hon fått sin bebis och då blev det ju ramaskri.

– Jag blev så ARG. Det handlar inte om att man inte älskar sitt barn. Det handlar bara om att man inte känner igen sig själv och att man kanske också bara vill känna att man är…

…Annika.

– Ja, precis, inte bara mamma. Då var det ändå väldigt många som skrev på hennes Insta, ”Om du inte har tid, varför skaffar du barn?”. Det var så elaka grejer, och då gick jag i taket. Det gör mig så himla arg, det här att det oftast är kvinnor som går på kvinnor, och att det förväntas att man ska bli sitt vanliga jag så snabbt igen, och att man inte pratar om det.

Relationen har blivit starkare

Du har beskrivit så fint om Michael, hur han stillar din ängslighet.

– Det tror jag handlar om prestationsångesten. Han sa ”Det finns ingenting du kan säga som gör att jag ska lämna dig”. Jag har varit så rädd att göra folk besvikna, genom mitt liv. Han är väl den enda som verkligen riktigt förstår det. Han säger, ”Du behöver verkligen inte vara perfekt inför mig”, han menar att han älskar mig ändå – förstår du? Han har verkligen fått mig att öppna mig på det sättet.

Kelvin är Annikas allt!

Emelie Asplund

Kelvin är Annikas allt!

Kanske har de också redan haft den värsta krisen, när de blev föräldrar samtidigt som de höll på att lära känna varandra i den alldeles färska relationen.

– Vi bråkade mer. Var trötta så att vi blev irriterade, allt sådant där. Samtidigt oroade jag mig mycket över att jag och Michael inte fick någon tid tillsammans, att allt det var förbi. Det var som en bit som togs ifrån oss på något vis. Men när vi tog oss över den perioden blev vår relation ännu starkare. Jag kan känna mig nykär fortfarande.

Vill uppmana andra att söka hjälp

Rätt bra ändå, att spara på kärleken.

– Men vi har inte skaffat ett barn till. Jag tror det finns en rädsla att – tänk om det skulle bli så igen. Å andra sidan kanske man är lite mer förberedd också, när man vet vad det innebär att få barn.

MISSA INTE ATT DANSA LOSS MED ANNIKA SJÖÖ PÅ VANN SPAHOTELL I HÖST!

– Om någon känner som jag gjorde vill jag verkligen tipsa: sök hjälp. Vänta inte ut saker. Det var ändå en vändning för mig.

När blev det bättre?

– Det var nog efter ett halvår jag verkligen kunde njuta. Jag tror det var en kombination av att jag kanske blev lite mindre hormonell och att jag fick konkreta tips av terapeuten. Min kärlek till Kelvin är så sjukt stark. Jag går sönder om det skulle hända honom något. Och kärleken blir bara starkare och starkare hela tiden.

Hjälp mot bluesen

  • Många mammor kan känna sig nedstämda efter förlossningen. Om det inte går över och du känner extrem trötthet, rädsla, humörsvängningar och svårigheter att anknyta till barnet – sök hjälp! Börja med att kontakta din mvc.
  • 8-15 procent får förlossningsdepression, vanligen inom de 2-3 första månaderna efter barnets födsel. Men den kan även uppstå senare, upp till ett år efteråt.

Källa: 1177

Av: Anna Björkman
Foto: Emelie Asplund

Artikeln är tidigare publicerad i mama nr 12 2016

NUVARANDE Annika Sjöö om den första bebistiden: ”Jag var så himla ledsen”
NÄSTA 5 Mors dag-presenter som du verkligen ska önska dig (och kräva att få)