När Anna Nilsson, 24, väntade sitt första barn togs smärtorna kring hennes vidgade njurbäcken inte på allvar. Nu är hon gravid igen och upplever samma brister inom sjukvården. I en ärlig krönika skriver hon om känslorna kring att inte bli prioriterad som gravid.

J

ag är en gravid kvinna med ett vidgat njurbäcken, vilket, trots svåra smärtor, ger mig en placering längst ned på sjukvårdens prioriteringslista. Det vidgade njurbäckenet beror på att den växande livmodern trycker mot urinledaren, vilket orsakar kraftig ryggsmärta. För de flesta räcker det med smärtstillande men för några krävs ett kirurgiskt ingrepp. Jag är en av dem, men sjukvården bemöter mig med att ”det finns andra med riktiga problem”. Riktiga problem? Vad är riktiga problem?

”I vecka 30 var min kärleksrelation nära att brista för att min sambo försökte övertala mig att det var hjärnspöken”

Jag har smärtsamma erfarenheter genom två graviditeter och har försökt att bestiga detta skeva berg av okunskap hos sjukvården med olika metoder. Dessvärre fungerar ingen utan allt vänds och vrids till min nackdel. Första graviditeten hade jag själv brist på kunskap vilket gjorde att jag sökte mig till sjukvården för hjälp. Jag fick åka in akut många gånger från vecka 24 på grund av extrema smärtor, prematura förvärkar och annan problematik.

I vecka 30 var min kärleksrelation nära att brista för att min sambo, på inrådan av läkare, försökte övertala mig att det var hjärnspöken och ångest som framkallat falska symptom i min kropp. Jag har nog aldrig känt mig så förminskad, förlöjligad och patetisk som när jag insåg att den enda som borde lita på mig inte gjorde det!

Prenumerera på mama till förmånligt pris och få fina premier

I vecka 32 tog man beslutet att göra ett ultraljud på njuren, främst för att motbevisa mig, men tji, det visade ett vidgat njurbäcken och gav svaret på samtliga smärtor. Jag fick ett simpelt ”förlåt, detta har vi missat”.

”Barnmorskan sa att läkaren hade viktigare patienter än mig”

Man tog beslut om igångsättning istället för behandling, och mitt psyke, mitt tålamod och mina ”jag ska bli mamma”-känslor hade gått i graven efter allt kämpande.

Anna med sonen Matheo. I magen ligger lillasyster som beräknas komma 27 juni.

Läs också: Fanny har foglossning ett år efter förlossningen: ”Jag tas inte på allvar”

Igångsättningen, som skulle göra mig smärtfri, blev allt annat än vad som förväntades. Inledningsvis hade jag en barnmorska som uttryckte sig så här (ordagrant): ”Läkaren har inte tid för dina frågor, han har viktigare patienter, ”Du har inte ens öppnat dig så jag förstår inte varför du vill ha smärtlindring”, ”Så här går det när man ska tvinga igång en förlossning. Du är inte ens redo”, och så vidare.

När jag sedan fick värkar kom det för många, vilket de ville häva. Under tre dagar pågick detta innan gränsen var nådd. Då kunde man inte hitta min sons hjärtljud och det blev dags för akut kejsarsnitt. Bebisen hade reagerat negativt på morfinet. När de återfunnit hans hjärtljud ställdes snittet in och vi åkte hem. Jag stängde av min telefon, gick hemifrån och återvände inte på flera timmar. Det var ett hav, eller nej, en tsunami av misslyckande som sköljde över mig och jag hade inte självförtroende att ens se min partner i ögonen. Inte ens när man försöker tvinga fram en förlossning kan jag föda ett barn. Vad är jag? Allt annat än kvinnlig och duglig!

”Jag ville inte föda. Jag ville inte ha barnet. Jag ville inte leva.”

Jag förlorade allt. Jag ville inte bli mamma. Jag ville inte föda. Jag ville inte ha barnet. Jag ville inte leva. Jag ville inte äta. Jag ville inte ens se min egen man. Allt på grund av hur sjukvården hanterat mig som patient.

Den 11 februari, 22:47 2017 föddes min son. Han var perfekt, både för oss och för BB. Det blev en spontan förlossning. Vattnet gick i kafeterian och efter tre krystvärkar var han ute. Det blev en fantastisk förlossning till slut. Ja, här kan man ju tycka att historien borde få ett slut, men nej.

Idag är min son 15 månader och jag väntar ett syskon till honom. Tidigt i denna graviditet var jag inställd på att få samma problem som sist. Jag var därför tydlig i kontakten med MVC att jag ville att man skulle ha uppsikt och ta min oro på allvar. Detta var inget man remitterade för, utan läkaren på MVC-mottagningen menade att jag helt enkelt fick söka mig till förlossningen om jag upplevde problem. Jag argumenterade då för att det kunde vara bra att arbeta i förebyggande syfte med tanke på att jag har ett barn utanför magen att ta hänsyn till. Jag gick därifrån lika förbryllad som när jag kom dit.

Första känningen denna graviditet kom i exakt samma vecka som förra, vecka 24. Jag bestämde mig dock för att ge det tid då rädslan inte fanns denna gång, jag visste vad som gjorde ont och varför. Efter vecka 28 var smärtan påtaglig, jag fick anfall varje kväll och har sedan dess bokstavligt talat levt på smärtlindring för att kunna ge min son det bästa av varje dag.

”Jag blev ifrågasatt varför jag grät när jag pratade med min barnmorska och inte nu när jag satt på förlossningen”

I vecka 32 blev smärtan outhärdlig och jag besökte förlossningen, på inrådan av min barnmorska. När jag kom dit blev jag undersökt och man bestämde att jag skulle få tid för ultraljud. Det visade som förväntat vidgning i njurbäckenet och även urinledare. Jag blev då ifrågasatt varför jag grät när jag pratade med min barnmorska och inte nu när jag satt på förlossningen. Hade jag då inte lika ont, undrade man? ”Mja, jag är nog härdad efter snart 18 månader utan behandling”, svarade jag. Då blev det tyst.

De såg helst att jag blev behandlad omgående eftersom jag redan kommit långt i graviditeten och min journal visade att man redan nu kunde förutspå vad som skulle hända om det inte behandlades i tid. Jag var lyrisk när jag lämnade sjukhuset. Jag la mig den natten med en viss lättnad över att jag skulle få hjälp, men även med en oro och ångest inför narkos och att behöva vara ifrån min son.

”Det sista rådet jag fick av barnmorskan var att välja riksdagsparti med omsorg”

Jag skrevs in klockan sju på morgonen och hade då varit utan vätska och mat sedan midnatt. Dagen gick. Och gick. Och gick. Inget hände. Till slut fick jag dropp eftersom jag varit fastande i över tolv timmar. När klockan slog 16 pratade vi med barnmorskan men fick inget svar på när ingreppet kunde ske. Jag var alldeles matt och läpparna satt klistrade mot tänderna av uttorkning. Jag längtade efter min son och tvivlade på att det skulle bli något.

Jag meddelade att vi tänkte åka hem och att man fick försöka en annan gång. Men så lätt var det inte. Om jag var ”frisk” nog att gå, trots att det kanske snart var min tur, så var jag ”frisk” nog att inte bli behandlad alls.

Med en välpackad ryggsäck fylld av ilska, erfarenhet och hopplöshet packade vi ihop och åkte hem. Det sista rådet jag fick av barnmorskan var att välja riksdagsparti med omsorg detta val, för gör jag det kan sjukvården komma att förändras och jag kan bli högre prioriterad!

Jag förstår att allting bottnar i mer än mig. Jag förstår att allting går högre än den undersköterska jag träffat, som säkert bara gör sitt jobb. Ilskan är inte riktad till den jag träffade den dagen, ilskan är riktad till systemet som gör att du aldrig blir prioriterad.’

”Sjukvården bedömer inte att jag har ett ”riktigt” problem. Jag är bara gravid.”

När jag nu i denna graviditet var inskriven och duschad i sprit för att vara redo, blev akuta fall prioriterade. När jag åkte in akut under förra graviditeten missade man först min problematik, och hade sedan inte tid att utföra en behandling.

Jag vill ha fler barn men jag kommer inte klara en graviditet till på grund av att sjukvården inte bedömer att jag har ett ”riktigt” problem. Jag är bara gravid.

Vad denna text leder till vet jag inte, jag förväntar mig inte stordåd. Jag kan bara inte lägga mig varje natt med vetskapen om att vi är så många som lider genom våra graviditeter och inte kan känna igen oss i bubblor och rosa fluff. Men kanske med en viss förändring skulle många av oss ha kunnat uppleva graviditeten som något vackert.

Ska det vara så att sex, graviditet och smärta ska gå hand i hand i framtiden? Nu. Nu kan jag sätta punkt. Måtte någon som behöver det läsa detta, måtte vi få en förändring och måtte vi våga prata mer kring ”den andra sidan” av graviditet och förlossning.

I mama nr 5 ger fyra politiker, tillika mammor, sin syn på hur förlossningsvården måste förbättras. Haffa ett nummer och läser mer om #mamafirst

mama omslag nr 5 2018

Foto: Katarina Malmström Brown

NUVARANDE Anna, 24: På grund av sjukvården kommer jag inte våga skaffa fler barn
NÄSTA Mingelbilder från mamas lyxiga lunchshopping!