Anette Strandli, 38, drabbades av aggressiv bröstcancer och fick beskedet att hon aldrig skulle få barn. Under pågående cellgiftsbehandling hugger det till
i magen. Några veckor senare föds en frisk pojke. ”Samuel är min mirakelbebis.”

Anette Strandli

Ålder: 38.

Familj: Sambon Kai, sonen Samuel, bonusson, hundar.

Bor: Örebro.

Gör: Analytiker på Polisen.

 Samuel har bus i blicken och siktet inställt på en blomkruka. Men trots att han kryper det snabbaste han kan blir han fångad i mamma Anettes famn. Hon pussar honom i nacken. Solen strålar in i vardagsrummet och Samuel fyrar av ett leende med två små tänder. Det är svårt att förstå att Anette precis gått igenom det värsta året i sitt liv.

I juni i fjol kände hon en knöl i bröstet, men var inte orolig. Hon var ung, vältränad och cancer, tänkte hon, det kan ju inte drabba mig.
Men knölen var en ovanligt aggressiv tumör.

Mitt i chocken, minuterna efter beskedet, var läkarens första fråga om hon ville ha barn. Cytostatikan, cellgifterna, skulle nämligen göra henne steril.
– Jag har alltid velat ha barn, alltid sett mig själv som mamma. Men just då hörde jag knappt vad läkarna sa, det var helt tomt, allt jag kunde tänka på var cancer. 

Först innanför dörren hemma i lägenheten bröt hon ihop. Hon grät i ett dygn.
– Men sedan kände jag att det här ska inte få vinna över mig. Vi ska fajtas jag och cancern. Jag ville också göra vad jag kunde för att en dag få bli mamma.

Men tumören växte för snabbt för att man skulle kunna plocka ut några ägg.
– Jag kände att jag först och främst måste överleva det här. Men det var inte mitt val, det var cancern som bestämde att jag inte skulle kunna få några barn. Det var jobbigt.

Sedan började kampen. 25 strålbehandlingar, sex cellgiftsbehandlingar och operation.

Kroppen värkte som en ”influensa upphöjt i tusen”, det gjorde ont att bara ha kläder på sig.

Läkarna förvissade sig om att mensen försvunnit, eftersom det är ett tecken på att behandlingen fungerar.

En dag föll Anette ihop på badrumsgolvet. Smärtorna liknade inget annat, de var som fruktansvärda, återkommande hugg. Hade cancern spridit sig till magen? Hon ringde sin läkare som skickade henne på bukröntgen.
– De frågade om jag hade gjort något graviditetstest, jag bara skrattade och sa att jag omöjligen kunde vara gravid.

Då visade läkaren röntgenbilden, där man såg ett litet huvud och en liten bit av ryggraden. Mer gick inte att se, barnet hade för lite fostervatten att röra sig i. Anette skakade på huvudet och tänkte att de blandat ihop journalerna. Hon räknade efter i huvudet, hon borde vara i åttonde månaden. Hon tittade ner på sin mage, som förvisso var lite svullen av kortisonet. Men höggravid? Omöjligt. Hon hade ju bara gått upp ett par kilo och varken känt sparkar eller varit illamående. Läkaren verkade också chockad och sa inte så mycket mer. Anette glömde till och med att fråga om hjärtat slog, hon bara antog att fostret var dött men ännu inte stötts ur kroppen.

Men på ultraljudet några dagar senare såg hon ett litet hjärta som pickade. I stället för att känna glädje sköljde rädslan över henne, Anette var övertygad om att hon bar på ett gravt utvecklingsstört och missbildat barn.

Hos barnmorskan fick hon broschyrer om att begrava nyfödda, ingen trodde att barnet i hennes mage skulle överleva.

Anette berättade bara om graviditeten för de allra närmsta. Hon var inte lycklig, hon visste inte alls hur hon skulle se på framtiden.
– Det var bara ångest, jag mådde fruktansvärt dåligt. Helt plötsligt hade jag ett barn i magen. Jag ville bara ta bort det.

Enligt svensk lag får du göra abort fram till tjugoandra veckan, något Anette passerat med råge. För henne fanns bara ett alternativ, att föda barnet.

Hon och expojkvännen Kai hade bara dejtat några månader före cancerbeskedet och behandlingen och sjukdomen tog knäcken på förhållandet. Han grät när hon berättade.

Kejsarsnittet var inbokat till den 17 april, graviditetsvecka 37. Anette hade köpt ett litet gosedjur som hon tänkte att hon i värsta fall kunde lägga vid barnets grav. Något ville hon ändå ge till sitt barn. Vagn, bebiskläder eller vagga hade hon inte brytt sig om att skaffa. Inte ens på operationsbordet tänkte sig Anette att hon skulle bli mamma.
– De frågade om jag ville se barnet. Det ville jag inte. Jag visste ju lika lite som någon annan vad som skulle komma ut.  

Det var en spänd stämning, ingen sa ett ljud. Hennes syster var med som moraliskt stöd och höll hennes hand. I salen bredvid fanns ett upplivningsrum, där ett team stod berett.

På natten hade Anette drömt att hon fick en lite pojke, med massor av svart hår. Så hörde Anette ett barnskrik och såg hur en av sköterskorna gick iväg med barnet. Efter en stund ville hon ändå veta. Hon bad sin syster gå och titta.
– När hon kom tillbaka hade hon tårar i ögonen. ”Det är precis som du drömde, en pojke med svart hår. Han är helt perfekt.”

I kuvösen låg ett litet knyte på 1 810 gram och 44 centimeter. Anette var fortfarande omskakad, övertygad om att personalen hade pekat ut fel bebis.
– Jag tänkte att det där inte kunde vara min, det var ju världens sötaste, mest perfekta lilla bebis. Men när jag såg att han såg ut precis som sin pappa förstod jag.

Ville hon hålla? Hon tvekade. Sedan tog något annat, större, över och hon la barnet vid sitt bröst.
– Det var helt overkligt att han var min.

Många tankar passerade men tredje dagen kände Anette att hon bara ville vara med sin son. På sjukhuset gjordes alla tänkbara undersökningar. Han var tillväxthämmad av Anettes mediciner, men stark ändå. Hjärtat var något förstorat vid födseln, men redan dag två hade det återgått till normal storlek. Det var de enda felen de hittade på pojken.

Överläkaren Elisabet Lidbrink på Radium­hemmet vid Karolinska beskriver fallet som unikt.
– Vi brukar säga att det är absolut förbjudet att ge cytostatika i tidig graviditet, det kan ge fostret otroligt stora skador. Upptäcker kvinnan att hon är gravid när hon redan fått cytostatika rekommenderar vi abort. Cellgifterna påverkar ju också de friska cellerna. Att Anettes barn föddes friskt är fantastiskt och underbart, jag har aldrig hört talas om något liknande, säger Elisabet Lidbrink.

Kai, pojkens pappa, spenderade också mycket tid på neonatalen. Tillsammans förundrades de över pojken. Den allra första tiden fick han donerad bröstmjölk och sedan gick de över till vanlig ersättning.

Vagn, kläder och bebisleksaker skramlades ihop från vänner och bekanta. Anette och Kai la ut ett klassiskt välkommen till världen-foto på Facebook. Bekantskapskretsen förstod ingenting.
– Folk frågade vems barnet var, jag hade ju berättat för väldigt få vänner. De var jättechockade, men glada såklart.

Trots att Samuel var bättre undersökt än de flesta bebisar så grep oron ändå tag.
– Jag var väldigt orolig i början, tänkte att något kommer att hända, det här är för bra för att vara sant. Hjärtat kommer att sluta slå, jag var övertygad om att han skulle drabbas av plötslig spädbarnsdöd. Det var först efter tre månader som jag verkligen kunde släppa oron och förstå att han var frisk.

Kai och Anette hittade tillbaka till varandra tack vare Samuel och sakta men säkert blev de en liten familj. Nu bor de tillsammans i ett stor gul villa i Örebro, med trädgård och gångavstånd till mormor och morfar.
– Det var Samuel som förde oss samman igen. Vi har gått igenom mer det senaste året än många par gör under en livstid. Jag tror på att det som inte dödar en gör en starkare och både jag och Kai har insett att livet är bräckligt. Vi försöker leva i nuet och jag skulle säga att vi, trots allt, blivit starkare av det som hänt.

I dag är Anette också frisk. Hon äter fortfarande mediciner, men behandlingen är avslutad och hon har opererat bort båda brösten för att inte riskera att drabbas igen.
– Det har varit det värsta, svåraste året i mitt liv. Men ur det svåra fick jag den finaste gåvan. Efter cancerbeskedet var jag ju inställd på att inte få några barn. Samuel är min lilla mirakelbebis.

Artikeln har varit publicerad i mama nr 8, 2014.

NUVARANDE Samuel föddes mitt i Anettes kamp mot bröstcancern
NÄSTA Malin Wollin: ”Konsten att tappa bort en dammsugare”