Jennifer Brown: ”Jag har varit så förbannad”

En hel del har hänt i Jennifer Browns liv sedan hon blev ensam med Lilly, nu 3. ”Jag hamnade i chock efter skilsmässan. Men nu dejtar jag igen!”

Jennifer Brown: "Jag har varit så förbannad"

Jennifer Brown: ”Jag har varit så förbannad”

JENNIFER BROWN

Ålder: 37.
Familj: Lilly, 3 år februari.
Bor: I Gamla stan och sommarställe på Värmdö.
Gör: Sångerska.
Karriär: Hon har tidigare släppt bejublade albumen ”Giving you the best” (1994) ”Vera” (1999) och ”Home” (2003). Kända hits är ”Tuesday afternoon”, ”Heaven come down” och ”Alive”. Hon har också spelat socialsekreterare i “Förortsungar” (2006).
Aktuell: Med nya albumet ”Bloom in November” innehållande fem egenhändigt skrivna låtar (som vi fick ett smakprov av på årets mama-galan). Och med sin blogg på mama.

mama nr 1, 2010.

Det är nya tider nu. Som vissa av er kanske läste sist Jennifer Brown var med i mama (”Jag är ensam med min Lilly”) fick hon en tuff start på mammalivet. Lillys pappa, som hon träffade när hon spelade in filmen ”Förorts-ungar” (hennes enda film hittills) valde att avsluta relationen under graviditeten.

Så Jennifer födde Lilly ensam, förlossningen beskrev hon som en vacker soulfest där hennes mamma och väninnor fanns med och stöttade. Men både kärleken och tilliten blev rejält tilltufsade.
– Jag hade aldrig tänkt tanken att något sådant här skulle kunna hända. Hade aldrig kunnat drömma om det. En av låtarna på min nya skiva, ”Never been here before”, handlar om just det (Jennifers bidrag i Melodifestivalen 2009). Kärlek är skört, ingenting kan bara fortgå. Så är det alltid. Men det är tre år sedan och nu är jag äntligen igenom.

Hon har precis släppt sin första skiva på sex år, ep:n ”Bloom in November”, med fem spår. Hon beskriver den som experimentell med old school-känsla, ”storslagen vintage”. Hon har även skrivit mer nedplockat och finstilt, med bara en gitarr, men de melodierna får vänta.
– Min producent Peter Kvint och jag bestämde att vi släpper de här fem först. Det är lite som ett bokslut.

Är skivan en skilsmässouppgörelse?
– Den handlar om det som har berört mig de senaste åren, den resa jag gjort sen jag blev gravid. ”Mr Running man”, till exempel, bygger på hur förbannad jag varit. En klassisk grej, man hamnar ju i ett chocktillstånd. Och så låten ”Never give up on love” – det är där jag är nu.

Hur var dina första mammaår, egentligen?
– Fantastiska, trots allt. Men det som hände gjorde mig till lite av en hönsmamma, jag har känt att jag haft allt ansvar. Jag har varit otroligt fokuserad på Lilly. Och du vet, man får inte sova något vidare med små barn. Men nu sover hon hela nätterna och jag kan slappna av mer, vara mer mottaglig för min miljö och mitt liv i övrigt. I låten ”Out of the ashes” återspeglas lite av den där känslan.

Har du tjänat mycket pengar på din musik?
– (Ler) Jag har spelat in alla mina pengar. Jag blir lika glatt överraskad varje år när avräkningen från Stim kommer.
– Jag har aldrig haft något annat jobb än musiken. Jo, jag jobbade i en bar när jag kom till Stockholm. Och i receptionen på skivbolaget Telegram records. Det var där jag lärde känna alla… Titiyo, Dilba, Meja Beckman, Anders Bagge, Peter Swartling
Men de senaste åren har detta kompisgäng bytts ut mot nytt umgänge, mest bestående av dagisföräldrar. Lillys dagis ligger två kvarter bort och det är inte sällan någon tar hem barnen, sen ansluter Jennifer och man äter middag ihop. Eller tvärtom.
– De har varit till enorm stor hjälp och glädje. Och sedan har jag haft Josefin, min barnflicka, sen Lilly var sex månader. Hon är bara 17 år, men så mogen. Gudasänd! Hon hade satt upp en lapp på anslagstavlan på bvc där vi gick och jag ringde. Hon älskar att vara med Lilly.

Hur ser er vardag ut?
– Vi går hem efter dagis, käkar, ser på Bolibompa, Lilly drar fram alla mina klänningar på golvet (pekar på en kvarglömd hög) och vi sjunger och trivs ihop. Som de flesta mammor och barn, gissar jag.

Men med ditt jobb och udda tider… hur löser ni det då?
– Jag och pappan kan mötas där, han har ju också ett kreativt yrke, så där finns förståelse. Men det är klart, jag kan inte åka iväg hur som helst, nu hade jag en radioturné som jag fick komprimera rejält.
Vad gör du när hon är hos sin pappa?
– Helst går jag på middagar eller till någon mysig bar. Eller så tar jag det lugnt – det tycker jag om, att ha en hel dag och kväll för mig själv.

Har du börjat dejta någon än?
– Haha, jag är fortfarande singel, men visst, jag dejtar. Nej, ingen dejtingsajt, så är det inte. Men jag har märkt att jag är mottaglig för sådana känslor igen.
– Det är något energimässigt med attraktion, något du utstrålar själv som gör att du plötsligt både känner och drar till dig attraktion igen. Det är häftigt.

Hur känner du inför en ny kärleksrelation?

– Lär man sig någonsin? Hjälp, haha. Men för min del handlar det om att komma tillbaka till mig själv. Annars blir det lätt så att man låter ens behov styra när man går in i en relation, kanske väljer man någon bara för att känna sig trygg. Det är också viktigt förstås, men känslan av kärlek måste också finnas där.
– Och sen är det otroligt viktigt för mig att min nya man har förståelse för Lilly och hur viktig hon är för mig. Det skulle nog vara svårare med en man som inte har barn själv.

Vad är livets största utmaning, enligt dig?
– Att vara i nuet. All stress och oro kommer av att du inte är närvarande i nuet. Och det i sin tur tar bort hänryckningen i varje erfarenhet du går igenom.

Hur tar man sig ur en kris?
– Jo, men det vet jag faktiskt (skratt)… Vetskapen ATT det går över är viktig. Även om det kanske inte känns som så stor hjälp när man är mitt i det. Att få prata av sig och älta är bra. Och att hitta acceptansen, vilket är det svåraste. Jag går i terapi, gud ja, det gjorde jag redan innan. Man får försöka hitta en terapiform som funkar för just en själv.

Du är andligt intresserad, har jag förstått?
– Ja. Det är så jag har klarat mig genom min karriär. I det här yrket blir egot lätt så stort. Man kan flyga väldigt högt och landa väldigt lågt. Andligheten har hjälpt mig att se min roll som vad den är – bakom finns hela tiden något annat, något intakt. Jag är vattuman, en sökare. Jag har en nära tjejkompis som är lik mig där, haha. Lika flummig.

Hur gör du för att nå det där intakta?
– Sången har varit min främsta väg. Men sen mediterar jag i perioder och att träna hjälper mig mycket.
– Att gå upp i den där egofixeringen – det blir inte bra! Och jag kan tycka att det är skönt att spela en roll, tänka: ”Nu spelar jag en roll och jag spelar den väl.”

Hur ser din tro ut?

– Den handlar om det gudomliga, eller vad man väljer att kalla det. Att gud finns i var och en av oss. Jag gillar att sitta på Youtube och kolla in spännande saker. Kloka ord och sanningar är som godis för mig. Det finns en sajt där kan man lyssna till Eckhart Tolle och Antony Robbins. Det är min kvällssyssla!
– Det jag har lärt mig är att om jag stöter på problem i den yttre världen, då kan jag känna in den där själsliga tonen och i bästa fall separera mig själv från prob¬lemet. Och lösa det utan en känsla av konflikt, som annars hade genom¬syrat mitt agerande… hänger du med?

Är du inne på hälsosam kost och så också?
– Mmm, jag reste till ett ayurvediskt center i Indien en gång, där lärde jag mig en del. Jag har blodgrupp A och det är verkligen så att jag älskar grönsaker, tofu, alfafa-groddar. Men Lilly har blodgrupp 0 och ska äta kött, hon får ut mycket av det.

Vad tror du är det största missförståndet om Jennifer Brown?

– Å, vad svårt. Men utåt sett kanske jag har utstrålat mycket sammanhållning och integritet. Verkat som en ospontan hägring. Men jag är väldigt lekfull, faktiskt! Fjantig, på många sätt. Det är bara att fråga de som känner mig (skratt).
– Det finns inga rädslor kvar i mig längre. Jag har inget jag vill dölja. Det känns som att jag har en god balans i kropp och själ.
Vill du ha fler barn?
– Oh, det är en komplex fråga. Nej, inte som det är nu. I en perfekt värld: absolut. Men i realiteten… nej, inte nu.

Läs intervjun i sin helhet i mama nr 1, 2010.