Manne Forssberg: Varför renoverar vi ihjäl oss – när ingen älskar oss mer för det?

Vi stressar, städar och renoverar för att skapa perfektion. Men för vems skull? Det undrar mamas krönikör Manne Forssberg som trivs bättre när han hälsar på i ett hem med befriande kaos.

Nyligen blev jag hembjuden till en person som jag tidigare bara har träffat i jobbsammanhang. Hon är mycket behaglig och dessutom rasande skicklig inom sitt jobbgebit. En imperiebyggare och geniperson som liksom står på toppen av tillvaron och ibland snällt sträcker ner en hand till vanliga dödliga som jag.

Jag var lite nervös när jag närmade mig hennes tjusiga villaområde. Jag sträckte på mig. Borstade bort mjäll från rockaxeln. Tog en halstablett. Blev lite mer stram i min framtoning. Förberedde mig mentalt på att snart vistas i en perfekt värld av välkurerade väggar, puffade prydnadskuddar, massiva öar av marmor, måttbeställda möbler, bedårande barnrum och nymalda kännarkaffebönor. Det kändes lite obekvämt redan på förhand.

Jag släpptes in i groventrén i källaren. Där fanns bara skor, soppåsar som luktade bajsblöja, flyttkartonger, värmepanna och en naken glödlampa. Jag slappnade av en smula.

Övervåningen var ett befriande kaos. Dammtussar i vrårna och leksaker på vardagsrumsgolvet. Min vän bad inte om ursäkt för detta. Hon väjde vant för legobitar och förevisade hemmet med en lugn självklarhet och värdighet. Ingenting var nyrenoverat. Det var en orgie i furupaneler, plastgolv och strukturtapeter. Salt och pepparströarna var någon slags roliga figurer i porslin. Det bjöds på helt vanligt (jättegott) bryggkaffe.

Nu var jag helt avslappnad. Jag tyckte om min bekant redan innan, men nu älskade jag henne. En person som inte städade och renoverade ihjäl sig. En person som var stolt och glad över sitt hem trots att det var själva antitesen till inredningsmagasin och skrytbilder i sociala medier. Jag ville stanna hemma hos henne för alltid.

Man vill bli älskad, i brist därpå att folk ska beundra ens hem, i brist därpå att vännerna åtminstone ska bli lite avundsjuka på den nya fiskbensparketten, i brist därpå att folk ska hata en för att man har en Molteni-spis. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Vi stressar, städar och renoverar ihjäl oss för att bli älskade. Så oerhört kontraproduktivt. Perfektion skapar avstånd.

Ska jag berätta vad jag älskar? Jag älskar folk som glömmer att ta ner julpyntet. Ingenting gör mig så glad som en kvarglömd julstjärna som lyser upp ett i övrigt ödsligt hus i april. Jag älskar middagsvärdar som har så mycket att prata om att de glömmer maten i ugnen och påminns av brandlarmet, men räddar allt med hämtpizza. Jag älskar fula salt- och pepparströare som inte är det minsta ironiska. Jag älskar belamrade bord och bortglömda bananskal. Jag älskar fläckliga soffor och noppriga filtar. Jag älskar flyttkartonger och provisoriska lösningar som har blivit permanenta. Jag älskar folk som inte bryr sig. Jag älskar folk som bjuder hem mig och inte ber om ursäkt för någonting. Jag älskar folk som låter barnen stöka ner fullständigt och inte gör sig någon större brådska att städa upp.

Om man vill ingiva människorna en känsla av lugn, trevnad och avspänning kan man med med fördel ta det väldigt lugnt med homestylingen och få massor av tid till att bygga lego med barnen, läsa en bok eller bara ligga och halvslumra i den fläckiga soffan.