Det har rasar ständigt en upprörd debatt om kärnfamiljen som ojämlik kvinnofälla. Konstellationen ”mamma-pappa-barn” har gått från att vara ideal till hackkyckling – men är det verkligen rättvist?
mama har kollat in det nya mobbingoffret: kärnfamiljen.

Kärnfamiljen – alltså mamma, pappa, barn – har fått det hett om öronen på sistone. Feminister och genusvetare spyr galla över denna institution i vårt samhälle, den trånga, småborgerliga konstellationen.

Maria Svelands bok.

Varför det, kan man fråga sig. Vad är det för fel på mamma, pappa, barn? Ja, ganska många fel, om man ska tro debattörer som till exempel Maria Sveland, journalist som skrev boken ”Bitterfittan” (Nordstedts förlag), och som i Dagens Nyheter citerar historieprofessor Yvonne Hirdman, som tycker att vår tid drabbats av ”familjeonani”. Exempelvis är hemmet den farligaste plats en kvinna kan befinna sig på. För den kvinna som blir misshandlad, blir det oftast av sin alldeles egna make bakom de alldeles egna gardinerna i sitt eget lilla hem.

Dessutom är Kärnfamiljen alldeles för ofta lika med Kravfamiljen, och då med alla kraven lagda i samma korg – mammans. Det är ofta hon som ska ta ansvar för allt hemma. Trots att vi i dag har ett samhälle där både han och hon jobbar, har det ändå på något vis fortsatt att vara så att mamman ska fixa allting i hemmet, hon har koll på att kylskåpet är fullt, att tvätten blir tvättad, att barnen har rätt uppsättning extrakläder på dagis och får några kompisar inbjudna på sitt fyraårskalas. Mamma ska dessutom veta när svärmor fyller år och vilket datum morbror Sven ska opereras. Psykakuten larmar om utbrända småbarnsmorsor och barnmorskorna viskar ”men lugna ner er, ställ inte så mycket krav på er själva” med sina mjuka röster.

Så vad ska vi göra? Skilja oss, vinka hejdå till ojämställda skitmän som stillatigande står och ser på medan vi bränner ut oss? Ha härliga kvinnokollektiv med kompisarna, där alla hjälps åt lika mycket och ingen behöver gråta av utmattning när kvällen kommer?

Tyvärr är det inte så enkelt. Det finns några försvårande omständigheter, som sällan syns i debatten. Den första och största är kärlek. För det som binder kärnfamiljen samman, är ju – oftast – kärlek. Eller, det vi kallar kärlek. Och kanske har vi en skruvad syn på kärlek (fråga bara Carin Holmberg, som skrivit en socialpsykologisk avhandling i ämnet, ”Det kallas kärlek”, Alfabeta förlag, där hon bland annat konstaterar att kvinnor tycker att kärlek är att ge, medan män mest tar emot), kanske kvävs vi av våra romantiska kärleksideal, kanske mår vi dåligt av det som är kärlekens baksida, nämligen makt, men det spelar ingen roll – för vi vill ändå ha kärlek. Längtan efter kärlek är inget vi kan vifta bort. Att raljera över hur töntiga våra kärnfamiljer är, är inget som biter på den som vill ha sin familj som den är, av kärlek till barnen och till partnern. Att mobba kärnfamiljen leder egentligen bara till en sak: Det skapar för- och emot-läger i en fråga där vi hellre borde öppna dörrarna mot varandra. Eftersom lite frisk luft och insyn i vad som händer bakom gardinerna där hemma gör det svårare att sopa våra små familjehemligheter och helveten under mattan.

En annan försvårande omständighet är att om ett heterosexuellt par skaffar barn ihop, är det – tada! – en kärnfamilj som blir följden. Och säg att de vuxna vill träffa sina barn så mycket som det bara är fysiskt möjligt – ja då återstår bara att bo ihop, mamma, pappa, barn. Att skiljas och dela varannan vecka är att förlora halva barnens uppväxt. Och ibland är det enda möjligheten, det enda rätta att göra. Men trots allt bor 75 procent av alla svenska barn med bägge sina föräldrar.
– Visst är kärnfamiljen ett antifeministiskt projekt, för det finns inget ställe där man kan leka könsroller så mycket som i familjen. Samtidigt vill vi ju leva med vår älskling och den vi fått barnen med, och det är mysigt för barnen att ha både mamma och pappa hemma, säger Tinni Ernsjöö Rappe, tvåbarnsmamma som tillsammans med Rebecka Edgren Aldén skrivit boken ”Skriet från kärnfamiljen” (Albert Bonniers förlag), som kommer ut i
januari 2009.

Men kan vi inte leva i stora kollektiv istället, som Maria Sveland föreslår?
– Vi kan glorifiera att leva i kollektiv, att bo flera generationer ihop eller varannanvecka­livet, men till syvende och sist är det inte så många som vill bo i storfamiljer eller med sina egna eller partnerns föräldrar, och kärnfamiljen är faktiskt en ganska bra uppfinning – i och med att de två som är föräldrar också är de enda som har samma känsla för barnen, säger Tinni Ernsjöö Rappe.
Vad man kan göra, menar hon, är att försöka förändra sin kärnfamilj – börja jobba på mer jämställdhet, inte bara mellan mamma och pappa, utan också att låta barnen vara med och dela ansvaret i familjen.
– Delar man på uppgifterna hemma så slipper mamman bli en bitterfitta, och barnen mår bra av att växa upp i en mer demokratisk familj, där de får vara behövda istället för curlade.
Men det är inte lätt.
– Det är supersvårt att vara jämställd. Våra föreställningar om hur vi ska vara och hur en familj ska funka finns på så otroligt många nivåer – inte sällan krockar våra ideal och våra drömmar med vardagen. Sedan har ju faktiskt inte kärnfamiljen funnits särskilt länge, vi började leva i den under 1900-talet, och familjen där båda vuxna dubbelarbetar är ju purung, bara ungefär trettio år gammal. Kanske måste vi vara förlåtande mot oss själva, vi deltar liksom i ett stort experiment, säger Tinni Ernsjöö Rappe.

Visst är det svårt att vara jämställd, men frågan är ifall svårigheterna alltid hänger ihop med könet. Kanske är det så att när vi får barn, dyker jobbiga och ganska oväntade idealbilder av föräldraskap upp i vårt huvud, som krockar hårt med verkligheten. Även i familjer med två mammor. Så var det för Petra, 30, som har Fabian, 5, och Nike, 3, ihop med sin fru.
– Jag tycker att amningen är en ganska stor fråga i hur vi skapar roller i en familj. Min fru var gravid med vårt första barn, och vi gjorde valet att hon skulle amma Fabian. Eftersom jag inte kunde amma blev jag automatiskt nummer två, alltså inte den som var barnet närmast. Det blir ju roller där också, den som är barnet närmast skapar ett språk och kan uppfatta barnets signaler nästan innan det gett dem, och det är ett ganska hårt jobb att sedan bryta den där rollfördelningen.Det var som att vi båda ville vara närmast bebisen, säger Petra.

Hon tycker att hon fick kämpa hårt för att komma nära deras första barn.
– Jag kan tänka att många pappor säkert känner som jag kände den där första tiden, de hamnar utanför och blir ledsna.
Trots att Petra delade föräldraledigheten med sin fru, tyckte hon ändå att skillnaden stod kvar.
– Jag blev förvånad över att den där allra första tiden var så viktig, att det inte gick att förändra riktigt.
I dag har paret ett barn till, Nike, som Petra födde och ammade.
– Det är ett privilegium i en samkönad relation, att båda kan vara den som föder och ammar barnet. Och då blev situationen omvänd, vilket förstås inte var bättre för familjen, fast ändå bättre i och med att vi båda fick känna på hur svårt det kunde vara att inte bli insläppt och hur svårt det är att släppa den där närheten man får till bebisen, säger Petra.

Hur ser det då ut med hemmet som kvinnans farligaste plats?
Ja, tyvärr går det att konstatera att våld förekommer även inom samkönade parrelationer. RFSL kom nyligen ut med en undersökning där det visade sig att 25 procent av de 2 000 homosexuella personer som svarade hade eller har upplevt någon form av psykologiskt, sexuellt eller fysiskt våld.
Då återstår det alltså att se till kärleken igen. Vad är det egentligen vi kallar kärlek? Har vi blandat ihop kärlek med makt och rollspel? Och hur mycket av livet ihop med den vi älskar präglas av besvikelse, eftersom han eller hon inte ger och tar kärlek på det sätt vi hade önskat, till exempel genom att se när den ena går på knäna av utmattning och den andre känner sig osedd och utanför? Debatten lär fortsätta länge till.
 

NUVARANDE Kärnfamiljen
NÄSTA Byt boende – fixa drömsemestern