Otroligt många kvinnor upplever att de inte blir tagna på allvar efter förlossningen. Med problem som inkontinens, ryggsmärtor och trasiga underliv får de nobben av vården. Samtidigt går vårdpersonalen på knäna. Jenny Aakula från Tjugby i Östergötland har tvingats vara sjukskriven i två år för sina problem efter förlossningen. Nu ansluter hon sig till det nya uppropet "Födelsevrålet". Vi har tagit del av Jennys berättelse.

Redan under sin första graviditet upplevde Jenny att vården inte tog henne på allvar.

– De opererade mitt navelbråck men de tog inte min bukdelning på allvar. De berättade att de inte gjorde sådant i Östergötland och sa även att jag var för fet och att jag skulle komma igen om fem år om min rygg inte blev bättre. De kom senare fram att min storlek berodde på att jag hade problem med sköldkörteln, berättar Jenny för mama.nu.

Under sin första förlossning med Valdemar idag 5 år, fastnade moderkakan, och Jenny blödde otroligt mycket. Därför var hon oerhört rädd när det var dags att föda igen.

Jenny berättar att hennes andra son Viktor vägde nästan fem kilo och att läget blev kritiskt under förlossningen. Han fastnade med en axel och låg klämd över bröstkorgen, där han inte fick någon luft.

– Då kom hela teamet in. Två hängde sig på buken och en läkare och en barnmorska drog och försökte hålla emot.

Version 2

Foto: Privat

Det kändes att något var fel

Cirka tre månader senare åkte Jenny in på efterkontroll där hon hade begärt en läkare att titta på skadorna som hon upplevde att hon hade.

– Det kändes som om underlivet buktade, jag hade ont i buken, ont i ryggen och jag hade hemorrojder.

LÄS OCKSÅ: Svenska kvinnor bland de i Europa som får mest förlossningsskador

Efter undersökningen sa läkaren att allt var som det skulle och helt utan anmärkning, men Jenny själv upplevde att det inte kändes bra.

– Kände jag med handen eller hukade mig så kändes det som något skulle komma ut, att det buktade. Hon sa att det var helt normalt och att det är så det kunde bli,  att det var bara att knipa.

Men ingenting hjälpte. En dag klättrade Viktor i trappan och Jenny behövde slänga sig framåt för att ta emot honom. Då kissade hon på sig.

Jakten på någon som lyssnar

Allt sammantaget blev för mycket. Jenny kontaktade kvinnokliniken i Linköping med orden ”Om inte jag får komma nu då har mina barn ingen mamma”.

– Då visste jag att jag skulle få hjälp och inte hamna i någon kö. En månad senare fick jag komma till en ny läkare som är det absolut närmaste Gud man kommer. Hon är precis tvärtom mot all annan vård i hela länet.

– Hon undersökte mig i kanske en minut och sa sedan: ”Det är inte det värsta jag har sett men allt som kan vara trasigt är trasigt, utan att du är sprucken utanpå”.

Musklerna som ska gå i en åtta mellan slida och anus var avslitna på Jenny. De inre organen tryckte därför nedåt. Något som kan resultera i framfall. Jenny fick veta att hon i princip var öppen hela vägen till bröstbenet och att hon hölls ihop utanpå men att allt inuti kunde ramla ned som en säck potatis i bäckenet.

Detta hade också lett till att det var problematiskt för Jenny att gå på toaletten.

Jenny fick tillslut den hjälp hon behövde men bindväven längst fram på magen är fortfarande separerad. Detta kan bland annat ge ryggbesvär, men Jenny har fått bemötandet att det skulle vara en ren skönhetsoperation att åtgärda hennes problem.

–  Det är inte alla kvinnor som drabbas, och de som drabbas orkar oftast inte bråka. Jag DO-anmälde dem i december, och innan dess har jag mejlat varenda politiker och högt uppsatta tjänstemän i region Östergötland som jag kunde komma på i beslutande position.

Jenny är en av många kvinnor som har anslutit sig till ”Födelsevrålet”, ett upprop från föräldrar över hela landet som fått nog och tröttnat på hur illa de blivit och fortfarande blir behandlade i förlossningsvården.

– Jag kan inte slåss för min egen del men jag kan slåss för andra, säger Jenny.

Brist på kunskap enligt överläkaren

Eva Uustal som jobbar som överläkare på kvinnokliniken i Linköping menar att det finns brist på kunskap inom området vilket kan ha att göra med att de gamla klassiska anatomiböckerna visar hur det ser ut på gamla kvinnor, bilder som inte alltid överensstämmer när man är ung och fertil. Dessutom påpekar hon att de ibland heller inte gör ett tillräckligt bra jobb.

– Jag tror att vi är ofullständiga i diagnostiken ibland på förlossningsavdelningarna.  Sen finns det också en brist på djup anatomisk kunskap hos både läkare och barnmorskor om vilka muskelfästen som ska sitta var, säger hon och fortsätter:

– Ett problem är också det att det är jättesvårt att göra vissa utbildningsmaterial. Det finns det här lilla problemet att man inte vill ta kort på eller filma kvinnors underliv. Så länge man inte får filma hur en undersökning går till eller se hur man gör, då är det väldigt svårt att lära ut det. Det finns en massa hysch hysch och hemlighetsmakeri. Det är liksom lite småskamligt, och det rör till utbildningsmöjligheterna för oss.

Eva menar att en stor del av vad som kommer vara framgångar framöver är att ha kvinnans underliv som vilken kroppsdel som helst.

– Dels för att man som kvinna vågar och vill börja prata om det och dels att personalen inte bara ser det som vår uppgift att säga att allt är okej när det faktiskt inte är det och att man lyssnar och tittar.

Kvinnor organiserar sig genom ”Födelsevrålet”

En av kvinnorna bakom ”Födelsevrålet” Emma Pettersson Hernandez berättar att idén föddes efter att det meddelades att Sveriges enda alternativa förlossningskliniker, Södra BB och BB Sophia skulle läggas ner.

– Detta gjorde att en grupp föräldrar samlades för uppror. Dock kände vi på en gång att frågan är långt mycket större än nedläggningen av nämnda kliniker, även om vi kräver att dessa ska få finnas kvar. Men Sveriges förlossningsvård har, istället för att bli bättre, blivit en nedåtgående fruktansvärd spiral. Den måste vi vända innan det går för långt, berättar Emma och utvecklar det hela:

­– Vi startade det här för att det är dags att vi ”vanliga” människor; föräldrar och blivande föräldrar får en talan och blir lyssnade på. Det är vi som får betala den dåliga vården med våra kroppar. Vi vill bli tagna på allvar och visa att vi kräver en förändring, baserad på evidensbaserad forskning.

Emma berättar att de nu har startat ett uppror för att engagera folk i hela landet. Att de vill skapa en opinionsbildning och få politiker att lyssna mer på vad de har att säga.

– Vi har enligt patientlagen bland annat rätt till medbestämmande, att vara med att fatta beslut kring vår egen vård. Vi vill att varje födande ska få sina rättigheter tillgodosedda.

Hon berättar vidare att de dagligen får samtal och mejl från personer som blivit otroligt dåligt bemötta av vården och som är glada att det äntligen är någon som kan hjälpa dem att föra deras talan när de själva tappat orken.

– Vi får höra fruktansvärda historier om personer som fått föda sina barn i en skrubb utan barnmorska, blivit runtskickade tills att krystvärkarna satt igång, födande som gått helt sönder i underlivet att de idag inte kan leva ett normalt liv.

Fodelsevralet-logo-FINAL_square

Emma hoppas att ”Födelsevrålet” kan bidra till att de får vara mer delaktiga när besluten tas och hoppas att det kan hjälpa varje födande ska få sina rättigheter tillgodosedda.

– Vi vill även att skador som skett i samband med en graviditet och förlossning ska erkännas som förlossningsskador, även de psykiska som idag inte räknas in, avslutar hon.

Vill du veta mer om ”Födelsevrålet”? På deras hemsida kan du få all information du behöver.  Facebook-gruppen som startades i början av månaden har redan nästan 4 000 medlemmar.

Vill du läsa mer sådant här? Följ mama på Facebook så missar du inget!

bylinepearl01

NUVARANDE Jennys förlossningsskador togs inte på allvar – nu ansluter hon sig till ”Födelsevrålet”
NÄSTA Från sängen till skolan – pappans ”studie” från sonens perspektiv är helt klockren