Jennie förlorade sina föräldrar som barn: ”Jag är osäker i mammarollen”

Efter en tragisk flygolycka lämnades Jennie Kallas föräldralös som 12-åring. För mama berättar hon om åren efteråt, och hur sorgen slog till med full kraft när hon själv blev mamma. För oss är Jennie en riktig hjältemama – nominera din egen hjälte i slutet av artikeln!

Annonsen laddas.

Hon minns den dagen, det var strålande sol, Jennie, då 12, skulle sova hos en kompis, och på köksbordet låg lappen:

”Klockan är nu 05.30 det har åskat i natt så pappa och jag vaknade. Pappa kunde inte somna om så han ringde flygvädret så vi åkte tidigare än vi skulle. Ni vaknar väl när vi startar. Puss och kram vi ringer från Idre. Mamma och pappa vi ska åka till solen. Sköt om er puss och kram MAMMA och pappa”

Ännu i dag, 26 år senare, ångrar Jennie Kallas, numera 39 år och trebarnsmamma, att hon inte bad en bön – som hon alltid brukade – den där morgonen. Inte för att hon är religiös, men hon var ett oroligt barn och
hennes föräldrar, mamma Eva, ansvarig för framkallning av bilder på en stor bildbyrå, och pappa Tommy, pilot och sjökapten, var äventyrliga livsnjutare som drev rederi med båtar i Stockholms skärgård. En period fick de för sig att köra charter i Västindien och seglade med Jennie och hennes fyra år äldre syster Jessica över Atlanten.

– Mina föräldrar levde verkligen livet fullt ut, med jättemånga vänner och alla tyckte så mycket om dem. De var väldigt kärleksfulla, säger Jennie.

Jennie med yngsta barnet Lilian.
Jennie med yngsta barnet Lilian.

Nu var de på väg med egna flygplanet från skärgårdsidyllen Vaxholm utanför Stockholm upp till Idre för att sälja en restaurang de drivit där. Men Eva och Tommy hamnade mitt i ovädret, en blixt slog ner i vingen, och de dog tillsammans med familjens hund.

”Hjärtat slog som att det skulle hoppa ut”

Jennie var i skolan, på syslöjdslektion, när det knackade på dörren. En polis och Vaxholms präst väntade.

– Jag blev jätterädd, ”Åh, gud, vad har jag gjort nu?”, och klasskompisarna tittade på mig, ”Mm, Jennie, vad har du gjort?”.

– Men jag följde med, min syfröken blev så arg, för jag fick inte gå förrän jag plockat undan symaskinen, men då bara RÖT polisen, ”Du! Hon ska INTE ta bort någon symaskin!”.

Hon väljer orden tydligt, men varsamt, vid bordet i den ljusa villan där Jennie bor med maken Alexander, 44, och barnen Ellie, 11, Jack, 5 och Lilian, 3. Jennies historia är lika ömtålig varje gång den berättas.

– Jag hade ingen aning om vad de ville, men den här känslan när vi gick, jag kommer ihåg så väl när vi gick nedför trappen, hjärtat bara slog som att det skulle hoppa ut.

– Så satte vi oss i bilen och åkte i väg. De sa inte så mycket. Vi åkte till en avskild plats nere vid vattnet. Så stannade de bilen, och prästen
började säga, ”… det har hänt en olycka, med dina föräldrar …” Då hinner jag skrika: ”Vadå, är de döda?” Då sa polisen ”nej”, och prästen sa ”ja”. Det blev så fel, men det måste varit jättejobbigt för dem att komma med det budskapet.

Jennies mamma Eva och pappa Tommy dog i en flygolycka. Foto: Privat
Jennies mamma Eva och pappa Tommy dog i en flygolycka. Foto: Privat

Jennie öppnade bildörren och kastade sig ut, ”jag ville bara springa bort från allting”.

– Jag fick sådan panik. Jag bara fick sådan otrolig panik. Det kändes som det exploderade inne i mig. Som att jag var utanpå kroppen. Det kändes som att jag inte var där. Det var som det bara var en dröm. Jag vet att jag tänkte, att ”nu vill jag vakna ur det här”, och ”det här kan inte vara sant”.

Fick bo med sin faster och farbror

Inte förrän flera år senare, när Jennie var 18, 19 år, började det att sjunka in: Nej, de kommer inte tillbaka. Hon brukade se sina föräldrar överallt, höll en gång till och med på att gå fram till en man som satt och fikade efter ett skidpass vid Riksgränsen, tårarna rann på Jennie, men så tog han av sig solglasögonen och det var inte pappa.

Efter olyckan sa fastern och hennes man upp sig från sina jobb, hyrde ut sitt hus i Östhammar utanför Uppsala och flyttade in hos Jennie och Jessica. Men bara några år senare flyttade Jennie hemifrån, då hon bara var 15 år. Fastern och hennes man flyttade tillbaka till Östhammar, och Jennies barndomshem såldes.

Annonsen laddas.

–  Det de gjorde för mig, för oss, jag är dem evigt tacksam. Utan deras uppoffring och stöd hade jag troligtvis inte varit den person jag är i dag.

– Men framför allt var det Jessica som fick växa upp och ta hand om mig. Hon har alltid funnits där, men flyttade hemifrån snart efter olyckan. Vi står varandra väldigt nära och har stöttat varandra genom livet. Jag hade inte klarat en dag utan henne, säger Jennie.

– Och mormor och morfar. Jag pratade med mormor varje dag. Varje dag. Det gick inte en dag utan att vi pratade i telefon, vi kunde prata i timmar (skratt). Hon var ju mitt allt. När hon gick bort för sju år sedan rasade allt, igen.

Kände längtan efter att bli mamma

I en avhandling från Sociologiska institutionen vid Stockholms universitet som publicerades tidigare i år, står det att föräldrars död påverkar när människor föder barn. Enligt forskningen är den som är yngre än 25 år och förlorar sin mamma eller pappa markant mer benägen att själv snart bli förälder. Precis så var det för Jennie, som fick äldsta dottern Ellie när hon var 27 (med tidigare sambon Gustaf).

– Jag kände en väldigt stark längtan efter att skaffa familj. Att få känna att man är behövd, jag saknade det så oändligt mycket. De här banden, mamma–barn, säger Jennie.

– Samtidigt var jag jätterädd. Jag kunde inte tänka tanken på att jag skulle ta hand om ett barn. Jag kände mig själv som ett barn. Det var som att jag fastnade lite som tolvåring ibland.

Jennie (i flytväst) med mamma, pappa och storasyster Jessica. Foto: Privat
Jennie (i flytväst) med mamma, pappa och storasyster Jessica. Foto: Privat

All undanträngd trauma i Jennies desperata, kavata strävan att livet måste fortsätta och fungera, vällde ändå ut. Den kom över henne som en våt kvävande filt, och graviditeten utmynnade i krisartad panik.

– Jag mådde psykiskt jättedåligt, säger hon.

– Jag var väldigt mycket så där, ”Gud, ska jag bli mamma, hur ska jag klara det här? Jag har ingen att fråga”, ”Hur gjorde mamma när hon var gravid?” Jag kände, ”Nej, jag vill inte det här”, eller, jo, jag ville, men jag hade sådana spöktankar. Jag hade velat att barnen skulle få träffa henne. Jag hade jättesvårt att tänka att mina barn aldrig kommer ha en mormor och morfar.

Drabbades av en förlossningsdepression

Vid förlossningen bad Jennie särskilt om en äldre barnmorska, ”Jag hade verkligen skrivit att det skulle vara en ’mammagestalt’”, men det kom ändå en kvinna i Jennies ålder, Jennie bad om en ny.

– För jag kände, det här kommer inte att gå, förklarar hon.

– Men det gick bra ändå. Även om Ellies hjärtljud gick ned, så det blev fart på alla. Men det funkade ju bra.

Väl hemma var det ”väldigt upp och ned”.

– Jag grät mest hela tiden. Bara grät och grät och grät. Tyckte ALLT var jobbigt och såg ingen direkt glädje första tiden. Så jag fick nog någon förlossningsdepression, absolut. Jag hade svårt att amma också, så Ellie fick ersättning.

Det blev Gustaf som höll ihop dem.

– Han var ett jättebra stöd, han är en jättebra pappa till Ellie. Hon blev väldigt pappig och var väldigt mycket hos honom. För jag orkade inte, ibland. Jag var ledsen och saknade mina föräldrar jättemycket och ville bara ha råd och stöd.

Efter flygtragedin tackade Jennie nej till professionell psykologhjälp, men pratade ofta med den präst som var med när hon fick dödsbudet.

– Han har betytt jättemycket för mig, han kom hem till oss och var där jättemycket och… han är så fin. Han kom som en stöttepelare: ”vill du prata, så är jag här”. Vi har kontakt fortfarande, han vigde Alexander och mig.

”Jag tycker inte att jag är en bra mamma”

Även andra graviditeten, när Jennie och Alexander väntade Jack, präglades av ångest.

– Då var jag lika rädd igen, säger Jennie.

– Jag vet inte hur jag ska förklara det, men… jag tycker själv inte att jag är någon bra mamma. Fast jag vet ju att jag är det. Barnen, de är jättefina barn, och det har de fått någonstans ifrån. Men jag kan inte ta in det. Jag känner mig så osäker i den här mammarollen. Jag har alltid varit sådär att jag måste läsa varenda bok. Jag hade velat tro mer på mig själv.

Annonsen laddas.

Men runt Jennie finns ett varmt hem och trygga barn, det är som att Jennie måste överkompensera för att inte känna sig ensammast och mest övergiven i hela världen.

– Exakt (skratt). Jag är ju inte ensam! Men jag kommer ALLTID känna att det är något som fattas mig, säger hon medan Jack och Lilian forsar in med sin pappa som hämtat dem på förskolan – glada, livliga och snabba att slänga sig i mammas famn.

Jennie med barnen Lilian, Jack och Ellie.
Jennie med barnen Lilian, Jack och Ellie.

Skräcken och paranoian att hon än en gång ska mista någon i sin närhet har präglat familjen och bitvis blivit så ansträngande för relationen att Jennie och Alexander gått i parterapi.

– Han är väldigt lik min pappa, säger Jennie.

– Precis som han är Alexander väldigt: ”allt ordnar sig, det är ingen fara, det där klarar de!” Det är en egenskap jag verkligen älskar hos honom, och önskar jag hade själv. Men jag är mer som min mamma, hon var väldigt
orolig. Jag kan verkligen höra henne: ”TOMMY!!” Skrika när det var storm på havet och bommen ramlade överbord och… det hände väldigt mycket grejer.

Maken är Jennies klippa

Som vuxen ser Jennie olyckor överallt.

– Jag målar upp en bild av att barnen springer ut i vägen, jag ser bilen komma, under bilen… och det påverkar mig väldigt negativt. Jag måste bara kunna hantera det bättre än jag har gjort. Jag får helt enkelt släppa på vissa grejer, men det har varit jättesvårt.

De hjälps åt.

– Alexander är mitt berg i livet. Han förstår mig. Han är ett jättestort stöd och lyfter och peppar mig när jag tvivlar på mig själv. Han står alltid stadigt och finns där för mig och barnen. Jag är så oerhört tacksam att jag träffade just honom för åtta år sedan. Finare människa, make och pappa och bonuspappa är snudd på omöjligt att hitta!

Jennies blondlockiga tweenie kommer in i köket och fixar mellanmål. Elva år. Snart är Ellie lika gammal som Jennie var när olyckan hände.

– Jag vet, säger Jennie, jag tänker jättemycket på det. ”Var jag så … liten?” Det är svårt att relatera till.

Datumet, 20 april, såg Jennie förr som sin otursdag, men nu har hon vänt på det.

– Jag har tänkt om, och tänkt så här: ”Nej, nu gör vi något som vi mår bra av. Det här är inte Sorgens dag, utan det får bli Vår dag, när vi tänker på varandra, pratar med varandra.” För jag vill tro att min mamma och pappa är där uppe och en dag är jag säker på att vi kommer att ses igen. Men inte än, säger Jennie.

Hon och Ellie har alltid pratat om barnens mormor och morfar som deras änglar.

– Att de sitter där uppe och tittar ner och vakar, och ser till att vi inte gör några dumheter… (skratt). Vi har ingen grav, de är spridda i havet, och vi går ned till vattnet och pratar med dem. Kastar blommor, och när vi ser fåglar säger vi, ”Det är säkert de som hälsar på!”, säger Jennie.

– Det var som häromdagen då en skrattmås och en fiskmås flög tillsammans och vi sa, ”Men titta, där är de ju!”. Pappa satte sig precis bredvid oss och mamma på den där stenen lite längre bort.

Artikeln är tidigare publicerad i mama nummer 9 2016

Av: Anna Björkman 
Foto: Hanna Hedin

Nu kan du även läsa mama på surfplattan eller mobilen. Som prenumerant är det dessutom helt gratis! Ladda ned appen mama PLUS!

mama-plus-app-logga