Juliana Wiklund är årets hjältemama 2012

Juliana Wiklund är fotografen och trebarnsmamman som fick en fantastisk idé. I dag driver hon projektet The Essence Vitae, där svårt sjuka föräldrar och barn blir proffsfotograferade utan kostnad. Tack, Juliana, för din värme och handlingskraft.

Annonsen laddas.

Årets hjältemama möter mig med en lång kram och redan i hallen till familjens hem längst ut på Stockholmsön Kungsholmen förstår man att här lever en stor och bullrig skara. Familjen består av Juliana Wiklund, 40, maken Nils, 52, Brisa, 10, Leo, 9, och Noah, 7.

Juliana driver fotoprojektet The Essence Vitae där svårt sjuka föräldrar eller småbarn kan bli fotograferade utan kostnad för att dokumentera kärleken i familjen. Eller ”om livet, om kärleken, om fotografer som vill
göra något bra för världen” som projektet presenteras på hemsidan, där vackra porträtt och starka familjeöden får ögonen att tåras vid en genombläddring.
– Vi fotograferar glädjen, inte misären. Vi pratar inte om sjukdomen när vi jobbar utan fokuserar på att skapa fantastiska minnen. Att titta på bilderna under en svår behandling eller när man håller på att tappa hoppet betyder mycket, berättar hon.

Det var när hon blev ombedd att fotografera en svårt cancersjuk mamma som precis fått barn som idén föddes. Året var 2003 och en kort tid efter förlossningen gick mamman bort. Bilderna blev ovärderliga minnen för hennes anhöriga. Numera ställer 50 fotografer från hela Sverige upp frivilligt.
– Vi är ett stort nätverk och täcker nästan hela vårt land. Jag är väldigt noga med att alla fotografer är lyhörda och visar respekt när de jobbar i projektet. Bilderna måste levereras inom två veckor till familjerna som även får en fotopärm, en cd-skiva med bilder och en valfri tavla med familjens favoritbild på. Vi ses ofta för att prata igenom hur vi kan bli ännu bättre på det unika jobb vi gör.

Juliana har många starka minnen från sina möten. Hon minns pappan som blev ensam kvar med fyra små barn och som berättade att barnen varje dag tar med sig bilder till skolan på sin mamma.
– Deras mamma är med dem hela tiden. Vi är många som har bilder på oss när vi är uppklädda och ler inför fotografen, men våra foton fångar den äkta glädjen och kärleken som finns inom familjen. Bilderna kommer
att vara en påminnelse om att det trots sjukdomen också finns glädje, respekt och kärlek.

Dottern Brisa sitter i soffan och surfar medan Nils är ute på cykeltur med de mindre barnen. Juliana har precis kommit hem från en USA-resa där hon har fått pris för sitt fotoupplägg, som hon kallar Beloved, där varje bild ska vara en positiv påminnelse om fotograferingen.

Hur känns det att bli årets hjältemama?
– Fantastiskt, säger hon och skiner upp.
– Jag blev rörd, men har aldrig tänkt på mig själv som en inspiratör. Jag, som har tre barn och jobbar som en galning? Men det är bra för då tänker kanske andra att ”kan hon så kan jag”.
– Essence Vitae är något jag gör helt gratis för jag tror verkligen på godhet och kärlek. När jag kom hit från Brasilien för tolv år sedan ville ingen hjälpa mig i fotovärlden. Jag har sett till att lära mig svenska på mitt eget sätt och försöker vara en så god människa som möjligt.

Ryktet om projektet sprids via sjukhuspersonal, familjernas bloggar och rekommendationer. Många är skeptiska till engagemanget (”varför gör folk något gratis, det måste ju vara skumt”, ungefär) och Juliana har många gånger fått förklara att det är ett gäng fotografer som helt enkelt vill förmedla ett minne.

Hennes egen mammaroll har förändrats i takt med familjerna hon mött. I dag känner hon en annan tacksamhet för att hennes barn är friska och att familjen är tillsammans.
– Hur ska jag kunna gnälla över bagateller när jag är frisk och har en frisk familj? Jag är så tacksam över det.

Trots att familjerna hon fotograferar lever i en oerhörd sorg finns där ändå en stor glädje över varje dag de får tillbringa med sin sjuka familjemedlem. Det kommer många brev och mejl från dem som deltagit i projektet.

Främst är det känslan av att kunna hjälpa andra föräldrar som driver Juliana.
– De är så glada. Men jag tänker att jag bara gör det jag själv skulle vilja göra för mina barn, alltså lämna efter mig bilder på glädje och lycka så de kan minnas mig just så – glad och lycklig.