För ett år sedan visste ingen vem hon var. Men sedan hon började
rivjärnsblogga på mama.nu har hon både retat upp och glatt tiotusentals läsare, lagt ner sin blogg och gjort comeback – välkommen åter, Anitha!

Anitha Schulman

Ålder: 33.

Familj: Maken Calle Schulman, 31, och dottern Penny, sju månader.

Bor: Lägenhet i Stockholm.

Gör: Projektledare på tv-produktionsbolaget Mastiff, aktuell i filmen ”Katinkas kalas” (”Jag hade något narcissistiskt hål att fylla och fick täppa igen det, annars vill jag hellre jobba bakom kameran med manussidan”). Bloggar på mama.nu!

Sådan är jag: ”På jobbet är jag social och väldigt driven, får jag en uppgift kan jag jobba ihjäl mig för att lösa den. Som mamma har jag försökt vara mig själv. Ta det lugnt och naturligt och lösa problemen när de uppstår.”

Bloggadress: blogg.mama.nu/hemmahosschulmans/

Tjena Anitha, härligt att du är till­baka! Men hur kommer det sig?
– Det var en period när jag inte förstod varför jag själv valde att bli ”stenad” varje dag och vad saker och ting fyllde för syfte. Det är aldrig bra när saker tar mer energi än de ger. Jag blev väldigt chockerad av att det mest provocerande man kan vara i dag tydligen är att vara mamma. Då kan man bli angripen av alla. Av systrar, av andra mammor, av kvinnor på din arbetsplats, av män på restaurangen, ALLA kan ha en åsikt. Men när jag slutade blogga hörde alla av sig som läser och inte kommenterar – och så tänkte jag att jag kanske gör någon skillnad ändå. Då fick jag inspiration igen och så kliade det i fingrarna! Det är som ett gift, en känsla som inte kan förklaras.

Vad blir skillnaden nu när du nystartar bloggen?
– Nu har jag varit ”mamma” i flera månader, så jag kommer nog fokusera mer på Penny som individ och hemmet med allt vad det innebär. Vi har flyttat till ny lägenhet och håller på att inreda sommarstugan. Och så blir det hälsa och vikt och att bli av med mammakilon. Jag stryker en del uppenbart provokativa mammafrågor och fokuserar mer på ytan (skratt)!

Du verkar vara förtjust i skönhetsingrepp, har du dåligt utseendesjälvförtroende?
– Nej… Men det här är en så dubbel diskussion! Bara för att man vill se bra ut betyder det inte att man blir bimbo eller jagsvag. Kvinnor tenderar till att gå till extremer, om jag säger att jag vill lasra bort min musche, då får jag tillbaka ”å, varför du vill operera hela kroppen”. Men vad är egentligen skillnaden på att färga håret och ta bort lite generande hårväxt?

Varför är utseendet så viktigt?

– Jag gillar att titta tillbaka på något som jag själv trivs med. Jag tror min man Calle fullständigt skiter i om jag har sneda tänder eller en grop i rumpan, men det handlar om att förskjuta eländet framåt.

Vad säger du om Penny vill fixa sig när hon blir äldre?

– När hon blir tonåring kommer jag inte att vara den enda maktfaktorn. Jag är säker på att hon kommer att ha lila hår om någon tuff popstjärna har det. Om hon vill skaffa större bröst får jag säga att hon får vänta tills hon är mogen nog för det beslutet, det vill säga efter 30 år, haha! Men nu när jag tittar på bilder av mig själv för fem år sedan så tänker jag, ”Herregud, att jag inte uppskattade min kropp då!”. Min lilla lärdom är att jag ska försöka få Penny att uppskatta sig själv, som jag själv inte hade vett nog att göra. Men det är ju det skeva med ungdomen, när man är som vackrast ser man det inte.

Apropå brösten, hur gick det när du slutade amma?
– De blev ju konstiga och pösiga… det får jag väl leva med ett tag. Men jag tänker absolut fixa till dem när jag är färdig på barnfronten. Jag kommer inte göra dem större, eller mindre. Jag kommer att göra dem precis som de såg ut, fylla upp påsarna bara! Ingen kommer att märka någonting. Jag vill bara ha tillbaka min kropp.

Ni vill ha flera barn?
– Ja, gud ja! Just nu vill jag ha hur många barn som helst. Och om Calle fick välja skulle han producera nummer två direkt. Jag är inte riktigt på samma linje. Penny har varit så lätt så man blir lite förvillad av det tror jag.

Hur var din graviditet?

– Den var också så bra, jag är skitbortskämd. Jag mådde väldigt illa i början som sig bör, men mådde nog lite extra illa för jag tyckte synd om mig. Jag har också teorin att man gör saker hur stort eller litet man själv vill. Har man inställningen att allt är jobbigt och skit, då blir det ju ganska lätt jobbigt och skit. Det är klart att om man kräks varenda dag eller får en diagnos som kräver sängliggande är det inte så lätt att vara munter, all respekt. Men det var först de tre sista veckorna jag kände att det var riktigt jobbigt. Då svällde jag upp på kvällarna, fick sammandragningar och åkte in till sjukhuset flera gånger på kontroller.

Hon kom ju vecka 36, var du förberedd på förlossningen?

– Första gången jag åkte in på sjukhuset på koll fick jag ett fantastiskt fokus, blev alldeles lugn och kände ”Fy fan vad jag är redo för det här!” Men då blev det ju ingenting… Sen gick vattnet hemma i sängen en natt och jag fick banka liv i Calle. Egentligen skulle vi ha åkt in och gjort ett vändningsförsök nästa dag eftersom hon låg i säte. Nu blev det förlossning med snitt i stället eftersom hon inte hann vändas.

Hur mådde Penny?
– Hon vägde 2,7 kilo och var ju liten, men ändå inte så pytte som man har sett prematura barn. När hon kom ut ur magen så seglade hon förbi mig hängandes i ett ben och vi fick ögonkontakt. Sen gick de ut med henne och kollade allting. Hon hade lite nedsatt andning, men när läkaren kom tillbaka och flyttade över henne till mitt bröst började hon andas regelbundet på en gång. Det är coolt att se hur kroppen funkar som medicin för de här små!

Hur tror du att Calles och Pennys kontakt har påverkats av att hon kom för tidigt och med snitt?

–  Deras relation är otroligt bra. Han drog verkligen ett superlass när jag knappt var närvarande. Ibland fastnade de inre lagren av stygn i varandra och då gjorde det så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Och jag var rädd för att hålla i Penny eftersom jag inte hade någon kraft, tänk om jag skulle tappa henne! Jag kände mig som en risk för henne och det var fruktansvärt.
– Penny har varit väldigt jämställd sen dess – vem som tar henne spelar ingen roll. Hon kinkar aldrig med Calle, för han vet också hur han ska göra med henne. Jag behöver aldrig säga ”gör si, gör så”. Det tror jag är jätteviktigt, det känns annars som en mammafälla att man går in och mästrar.

Många förstagångsmammor blir väldigt oroliga i början, hur var du med Penny som ju var så liten också?

– Calle fick vara hönsmamman, jag frågade honom om allt. Jag slutade läsa böcker när hon kom. Jag sket i informationen och slapp oron! Men jag hade lärt mig mycket från en jobbig missfallsperiod när jag läste lite för mycket och försökte ställa någon typ av hobbydiagnos på mig själv. Först fick jag ett missfall i vecka tolv, vilket var jättetråkigt, och sedan ett precis i början av nästa graviditet… Det blev nästintill en galenskap när jag försökte vara både läkare och patient.

Du är ju adopterad, vad har det väckt för tankar när du själv fick barn?

– Jag och mamma hade en lite speciell period när jag var gravid. Det var en större stress och konflikt inom henne än vad hon egentligen förstod, att bli påmind om allting. Hon har ju aldrig levt med en bebis, jag var två och ett halvt år när jag kom till Sverige.

Har du forskat i dina biologiska rötter?
– Jag har varit och träffat nunnor på det sjukhus där jag växte upp. De berättade för mig om min mamma som jobbade som flygvärdinna och som blev gravid med mig utan att vara gift. Då fick jag vara med om att en lokaltidning letade reda på den gamla amma som jag hade mina första år i livet. Jag åkte tåg och de stannade vid en liten station särskilt för vår skull. Där satt hon, en mycket gammal kvinna, i hettan, svårt diabetessjuk och – vad det verkade – påverkad av någon lugnande medicin.
– Runt omkring oss stod pressfotografer som väntade på att jag skulle klämma fram tårar, som någon bollywoodskådis. Då blev jag så fruktansvärt arg och ville stoppa allting, jag kunde ju inte sitta där och öppna mig för henne i den situationen! Det blev ingen story för tidningen. Men senare har jag ordnat så att nunnorna i alla fall har sett till att amman fått pengar.

Vad vill du att Penny ska få för relation till Indien?

– Jag hoppas att hon får en lång, god relation dit. Det tar en livstid att upptäcka landet. Själv drömmer jag om att köpa ett kolonialhus i Goa när jag fyllt 60. Jag ser så mycket fram emot nästa fas i livet. Det här är en så konstig period av självförverkligande vi lever i när allt ska hända mellan 30 och 40. Vad tror vi ska hända egentligen?

Du menar barn, karriär, renoveringar – allt på en gång?

– Ja, vem säger att man inte kan byta karriär när man är 45? Jag kan tänka mig att hålla på med möbelformgivning, det tycker jag är jättemysigt.

Nu får du i alla fall leva ut inredningsintresset i ert nya hem!

– Ja, det känns helt fantastiskt! Vi försökte få till ett byte med vår hyrestvåa i ett helt år, men det var omöjligt så vi sa upp vårt kontrakt – va, vem gör det i Stockholm? Men vi hittade vår absoluta drömlägenhet i somras. Direkt när jag såg annonsen tänkte jag att det kommer vi aldrig ha råd med, den kommer försvinna på en gång. Men sen såg vi den igen en månad senare, längst bak på Hemnet. Då ringde vi mäklaren och fick se den samma dag och så hade vi lite is i magen och fick den till acceptpris. Vi var helt chockade!

Nu blir ni nästan grannar med Alex och Amanda. Ni verkar ha roligt, The Schulmans-gänget!

– Ja, vi har jätteroligt när vi umgås. Och Amanda och jag har skitkul på jobbet! Vi är ganska synkade, hon har sina superkrafter och jag har mina. Calle och jag däremot ska nog undvika att jobba ihop, haha.

Vilka är dina superkrafter på jobbet då?
– Jag är bra på att hålla många bollar i luften och smasha in dem. Det är jättekul att jag kan det, men det är jobbigt många gånger eftersom jag ibland inte ens orkar delegera eftersom jag vet att jag gör det fortare själv. Det slutar oftast med att jag tar på mig för mycket. Dessutom skapar det en inre stress som inte alltid är positiv. Speciellt som gravid… Jag fick stressammandragningar i vecka 26 och fick börja ta det lugnare, och från vecka 32 var jag tvungen att jobba halvtid.

Lite diagnos duktig?
– Tyvärr, det är jag inte stolt över. Jag kan vara glad över det i privatlivet, men inte yrkesmässigt. Men jag har blivit bättre på det.

Du jobbar ungefär två dagar i veckan, du fixar inredning till nya hemmet, tränar, bloggar, sitter i mammapanelen i Malous TV4-soffa och är mamma till en bebis som snart börjar krypa – hur orkar du hålla igång?

– Jag vet inte… Ärligt talat börjar jag faktiskt tro att jag har någon typ av bokstavskombination för jag tar det aldrig lugnt. Det är inget jag skryter med, det är ett dåligt drag. Det är hemskt att åka på weekendresa med mig för jag har inte ledigt. Det tar en vecka för mig att varva ner. Men Calle är väldigt bra på att säga åt mig ”nu sitter du still och är tyst”. Det är precis vad jag behöver ibland.
– Många gånger springer jag lite för fort, helt plötsligt har jag ropat in någonting på auktion utan att Calle vet om det. ”Jaha, jag ska bara bo här, inte vara med och planera.” Då blir jag ångerfull. Men jag vill boa in mig. Bli klar. Bo! Det är det som är det härliga, att njuta av själva boendet – inte hålla på att fixa.

Du är den typiska projektledaren.

– Ja! Och jag tror att det är ett personlighetsdrag, ingen tränad talang. Många indier är flitiga, det är nog genetiskt!

Men nu har du skaffat PT som ska se till att du svettas flitigt också.
– Jag är sugen på att komma i form, jag är trött på hängig hud. Och vi körde ju gravidkost långt efter att hon var född.

Du menar att ni åt precis vad som helst, när som helst?
– Lite så. Gärna bullfest hela veckan. Jag hade sånt fruktansvärt sockersug under amningen så jag gick inte ner ett dugg. Jag gick upp 21 kilo under graviditeten, efter förlossningen gick jag ner elva kilo. Sen stod jag still! Men nu tänker jag på vad jag stoppar i mig, ordentligt på veckodagarna och sen får jag unna mig lite på helgen. Jag behöver
rehabilitera kroppen, jag är så trött på att ha ont i knä och rygg på grund av min övervikt.

Maten säger väl folk inte så mycket om, snarare ”du behöver extra energi när du ammar”. Men när du berättade att du drack vin tog det hus i helsike!
– Ja, vi skaffade till och med barnvakt och gick ut på restaurang själva när Penny var sex veckor. Då blev folk fruktansvärt provocerade och det var tal om att jag gjorde så för att jag själv hade anknytningsproblem eftersom jag är adopterad… Hela grejen med barn har liksom blivit för stor. Som förälder går man in i en ny fas i livet, men den fasen betyder inte att man avslutar sitt gamla liv – man adderar bara på ett barn.

NUVARANDE Årets Raketmama 2011: Anitha Schulman
NÄSTA Vinn väldoftande massageljus från Maison Close