Årets papa 2011: Gustav Fridolin

Han är vår pappa i politiken som vi vill se lyfta upp familjefrågor på riksdagsagendan. Miljökämpen och språkröret vill helst gå på pappaledighet redan i dag och ta över ­projektledarrollen hemma – du är årets papa, Gustav!

Gustav Fridolin

Ålder: 28 år.

Familj: Frun Jennie och dottern Charlie, 3 månader.

Bor: I Rissne, utanför Stockholm.

Gör: Språkrör för Miljöpartiet och ­lärare på folkhögskola.

Sådan är jag:
”På jobbet är jag otålig, har många bollar i luften, försöker vara peppande. Som pappa försöker jag att inte vara otålig, vara i stunden… Jag är så väldigt, väldigt förälskad i den lilla.”

Det finns människor som liksom alltid verkar ligga steget före alla oss andra. Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin är en sådan. Vissa kallar honom underbarn. Andra säger att han är målmedveten och smart. Själv säger han att han bara ger järnet precis där han är just nu, för att det är kul och viktigt.

Så det är inte särskilt konstigt att killen som vid 28 års ålder hunnit bli språkrör två gånger, jobbat som riksdagsledamot (den yngsta någonsin!), journalist och lärare och under tiden skrivit tre böcker, dessutom lyckas bli utnämnd till Årets papa bara tre månader efter att dottern Charlie gjort entré i livet.

Grattis! Vad tänkte du?
– Att jag inte kan ha åstadkommit så mycket på 12 veckor! Men självklart är det jätteroligt. När mötet som skulle sluta halv fem drar ut på tiden kan jag säga: nej, nu måste jag gå, jag är faktiskt Årets papa.

Under 2011 har du blivit både pappa och språkrör – när insåg du att två så stora händelser i livet nästan skulle krocka?

– I vintras. Jag gick ut och åt med Maria Wetterstrand för att höra hur det gått att vara språkrör och bli förälder samtidigt. Efter det var jag trygg. Jag hade inte kandiderat om det inte hade gått att förena.

Tvekade du någonsin till att ta jobbet som språkrör?
– Ja, länge. Mest för att jag är ganska obekväm inför offentligheten. Att många har en uppfattning om mig redan innan vi träffats, det hade jag gärna sluppit. Jag tror att det är viktigt om jag ska klara det här jobbet, att jag har rum där jag bara får vara Gustav. Och vänner som inte ser mig som politiker.

Hur var graviditeten?
– För mig var det en fantastisk tid, att få vänta och planera ihop. Jag och Jennie har aldrig varit några som planerar långt i förväg. Jag gör alltid det jag gör för att jag tycker att det är spännande och viktigt och kul nu, snarare än för att jag ska få göra något annat sedan. Och graviditeten var ju plötsligt ett tillfälle när allting handlade om sedan. Samtidigt som så mycket av det som träffarna på mvc förberedde oss för var förlossningen…

Ja, sedan är det klart liksom…
– Ja, visst. Men det är ju när man lämnar alla de duktiga människorna som kan sitt jobb och ska gå hem och inte alls kan jobbet, som det riktigt skrämmande börjar.

Hur gick det med målet då, förloss­ningen?

– Jag visste att jag var gift med en stark kvinna. Men herregud vad hon imponerade alltså. Det var otroligt.

Var det svårt att stå bredvid?
– Ja, jättesvårt. Vi var väldigt tacksamma för att det var så bra personal där som kändes så trygg. Det underlättade mycket för Jennie, men också för mig, när man ser någon man älskar ha så ont, att det finns människor som kommunicerar det fullkomligt obegripliga: det här är helt naturligt.

Hur kändes det sedan då att ta den lilla parveln i barnstolen och åka hem?

– Jag bara tänkte: ska ni inte stoppa oss? Vi går med henne nu… är det ok? Och första natten hemma, när man ligger och inte kan somna och lyssnar på varje litet ljud och hela tiden pendlar mellan den oerhört stora lyckan, och den exakt lika stora oron. Hela tiden: åh vad underbart, men vänta, ska det låta så här?

Sover hon?

– Ja, när hon vill, och då får vi försöka sova också. Hon var förkyld för någon vecka sedan och då var det några jobbiga nätter. Då förstår man hur många har det jämt…

Ja, hur gör ni med nätterna?

– Vi ligger i samma säng och har henne intill oss, så det är båda som vaknar.

Hur många blöjor har du bytt hittills?

– Oj, det vill man väl inte räkna av miljösamvetesskäl, men det är många.

Vad är det mest överraskande med att bli pappa?
– Att det händer saker hela tiden, det är fantastiskt att få vara med om det. Som när jag vaknade för någon natt sedan av att hon låg och gurglade, inte för att hon var hungrig, utan det var så uppenbart att hon hittat det där: jag kan göra ljud.

Att vara språkrör och pappa känns som att det skulle kunna fylla veckoschemat med råge. Utöver det håller Gustav fast i sitt jobb som lärare på folkhögskolan och försöker röra på sig varje dag. Ändå tror han inte på ordet kvalitetstid, säger han.

Hur mycket jobbar du?
– Jag känner inte riktigt att jag har rätt att klaga. Jag har möjlighet att styra mitt jobb ganska mycket, och vi har en sådan kultur här att det är helt okej att ta med Charlie. Förra lördagen höll jag en presentation för alla våra regionsordföranden på jobbet med babybjörn på magen. Går man till ett medlemsmöte här så finns det alltid en lekhörna.

Men hur många timmar?

– Ibland 40, ibland mer. Och ibland reser vi, men så länge en av oss är föräldraledig så kan den andra följa med. Jennie kallar sig för Yoko Ono [John Lennons fru som alltid fanns vid hans – och Beatles – sida, reds anm] i partiet nu. Att vi är två som delar på jobbet som språkrör underlättar. Och vi är ett helt gäng som är insatta i frågorna, det kommer inte att vara några problem att vabba.

Vad har du och Jennie för backup annars?

– Jennies syrra bor i Stockholm, och så har vi mycket vänner. Men familjerna har vi i Småland och Skåne.

Hur hittar du egentid med Jennie?

– Vi har inte känt att vi velat lämna bort Charlie än. Men det måste vi väl lösa sedan.

Har Charlie förändrat dig som människa?
– Ja, ta bara det att jag alltid vill hem. Det är väldigt sunt på många sätt. Jag har aldrig haft stor kärlek till meningslösa möten, men nu är den kärleken fullständigt borta. Jag försöker vara effektiv.

Brinner du extra mycket för familjefrågor i politiken nu sedan du själv blev pappa?

– Ja, miljöfrågorna får en annan tyngd när jag tänker: vilken värld är det Charlie ska få växa upp i? Men det handlar också om hur man bygger samhället i övrigt. De pengar vi satsar i barnomsorg och skola är en investering i hur vi vill att Sverige ska vara om tio år.

Vilka pappa-/föräldrafrågor är viktigast i politiken?
– Att alla barn ska få en ärlig chans. Jag tycker att det är en skamfläck att barn växer upp i fattigdom i Sverige. Jag växte själv upp med en mamma som blev sjuk när jag var tio, hon fick en stroke och blev rullstolsbunden. Och jag tänker på det ibland, att hade jag varit 10–15 år yngre så hade mamma blivit utförsäkrad och jag hade varit en del av barnfattigdomsstatistiken. Det, och att ge pojkar och flickor samma chans och villkor.

När man får barn börjar man ofta tänka på sin egen barndom. Dina föräldrar skildes när du var två. Hur är relationen till din pappa?
– Vi har ingen speciellt nära relation, vi hörs vid födelsedagar och jul.

Mamma då?

– När min mamma fick höra att vi skulle ha barn så skickade hon en låt med Björn Afzelius till oss, ungefär: ”Jag vill ha ungar som en dag kan berätta vad man skriver på sydfranska dass, hur man spränger casinon i luften och att man aldrig bör veta sin plats.” Den frihet jag fick av mamma har varit en väldig gåva, det är ju så oerhört lätt att pälsa på sina barn för mycket. Som förälder vill man så klart allt gott och att inget ont ska få komma nära, men att ge mycket kärlek och frihet är nog bäst.

Har du någon pappaförebild?
– Jag känner själv att jag fått en bra uppväxt. De chanser som jag fått vill jag ge mitt barn. Vi hade inte allt och det kunde vara tufft ibland när morsan sålde affären och inte kunde jobba, men det fanns väldigt mycket kärlek. Hela uppväxten är nog förebilden.

Vad är en modern pappa tycker du?

– Svårt att säga, men det jag vill är att också ta projektledarskapet. Det är lätt som kille, när ens fru tar första delen av föräldraledigheten, att man lutar sig tillbaka och ger en massa tid och kärlek, men inte sköter allt det runt omkring som gör att det funkar. Och det är ju det svåra. Där är jag definitivt ingen expert, men det är det som är min ambition.

Du skrev boken om 80-talisterna – hur tror du att 80-talistpapporna kommer att vara?

– Frågar man unga i dag vad de önskar mest av livet så är ett av de första svaren att man vill ha en bra familj. Nu sker också en förändring i världen som handlar om att det är viktigare att engagera sig i sitt lokalsamhälle och att hjälpa sina medmänniskor än att ha en stor bil på garageuppfarten. Jag hoppas att det smittar av sig på pappaskapet.

Vad gör dig till en bra pappa?

– Det vet jag inte än. Men, jag älskar verkligen det lilla livet så oerhört mycket och då hoppas jag att jag ska kunna bli en bra pappa också. Men, det vet man väl först sedan.

Pappaledig – kommer du att vara det?

– Ja, jag kommer att ta ett halvår nästa år, då är Åsa Romson språkrör själv. När är inte helt klart än, just nu lutar det åt det andra halvåret. Men jag vill ju gå nu!

När man ser din karriär så slås man av att du verkar så sjukt engagerad i allt du gör. Vad driver dig? Hur orkar du?
– När jag ser hur viktigt det är och att jag kan göra skillnad. Och att se andra människor ta av sin tid för att göra världen lite bättre, det ger mig en väldig ork.

Att kasta sig mellan olika yrkeskategorier – politiker, lärare, journalist och författare, det kräver väl ett visst mått av mod?

– Det handlar någonstans om att man måste ha en trygghet och ett hemma, för att våga ta steget ut i det okända. Mina år som lärare på folkhögskolan har gett mig det, det är min yrkesidentitet. Inom politiken har jag fått det här förtroendet att vara språkrör och jag gör mitt bästa för att leva upp till det, men det är inte det som gör mig till människa. Jag sätter inte hela mig på spel när jag gör något nytt.

Hade du samma orädda inställning till att bli pappa?
– Nej, inte alls, det var ju så mycket, mycket större. Men den där tryggheten behöver jag ju absolut med mig i föräldraskapet också. Ändå händer det nästan varje dag nu att jag tänker: hjälp, vad gör jag nu? Och känner mig helt maktlös…

Du har sagt att det finns en stor risk att Charlie blir politiker – vad vill du att hon ska få med sig i livet?

– Kärlek och trygghet och att få välja sin egen väg, och inte begränsas av till exempel könsroller, det är viktigt.

Överallt när man läser om dig så står det om underbarnet Gustav Fridolin – men kan man vara underbarn och pappa samtidigt? Eller är det dags att hitta ett nytt sätt att beskriva dig?
– Ja, det är nog dags. Jag är mest en helt vanlig människa som försöker göra mitt bästa, säger Gustav och skakar på huvudet.

Ja. Och så är han Årets papa förstås.