Hennes artistnamn är Golden Girl – och visst lyser det om den här mamman som lade av på grund av svåra ryggproblem, men gjorde ­comeback och i år lyckades försvara sin VM-titel i boxning. Du är en riktig knockout, Frida!

Ditt schema med träningar, matcher och resor skulle slå knockout på vem som helst. Men du verkar väldigt lugn.
– Jag har lätt för att koppla av när det finns möjlighet. Men visst är det stressigt med resor fram och tillbaka. Man kan säga att jag har två uppsättningar liv. Ett i Göteborg där min tränare finns och där Nellies pappa Toni bor. Ett hemma i Hemmingstorp. Dessutom pendlar jag till Linköping och mitt jobb på ett boende för psykiskt sjuka. Är man envis så går det.

När Nellie föddes hade du slutat boxas.
– Två år tidigare gick jag en titelmatch i tio ronder och vann. Efteråt fick jag jätteont i ryggen. Jag kunde inte göra vridningar, inte slå slag, det bara högg. Allt läkarna hittade var muskelbristningar. Smärtorna fortsatte och till sist var jag tvungen att sluta boxas. Det tog mig väldigt hårt, jag hade vunnit en viktig titel som var början till något riktigt stort. I den här vevan bestämde vi oss för att skaffa barn. När jag blev gravid tänkte jag ”shit, ska ryggen blir värre nu?!”. Men när magen växte försvann skadan.

Varför började du boxas igen?
– När Nellie var två år kände jag mig väldigt stark – både i kroppen och mentalt. Fem år är låååång tid att vara borta men jag bestämde mig för att köra igång. Innan Nellie föddes var jag lite velig men livet som mamma har gjort mig mer framåt. Jag har aldrig varit så bra som jag är nu!

Nellie måste vara stolt över dig?

– ”Mamma, du är bäst på att boxas” brukar hon säga. Hon gillar att följa med till boxnings­lokalen. Där har hon egna handskar och en liten säck hon kan slå på. Men mest hoppar hon hopprep och dansar. Träningarna med Nellie är mysiga, jag blir aldrig okoncentrerad på grund av henne.

Är hon med när du går matcher?

– En gång hyrde jag in en sparringpartner från Rumänien och då var Nellie med. Hon brydde sig inte ett dugg. Men när det handlar om riktiga matcher… Än så länge får hon stanna hemma.

Är du själv aldrig rädd?

– Det är klart jag tänker på skador. Men i de här lägre viktklasserna där jag tävlar blir smällarna inte så tunga. Om en boxare träffas hårt i huvudet blir hon avstängd en tid. Inför varje match röntgas hjärnan, så jag känner mig trygg.

Hur länge håller du på, tror du?
– Så länge kroppen håller och jag tycker det är skoj! Nu när jag har WBC-bältet flyter saker och ting på bättre, allt blir mycket roligare. Jag är egentligen ganska blyg men jag älskar att gå i strålkastarljuset in till 9 000 vrålande fans på Hovet. Vilken adrenalinkick!

Hur blir kvinnliga boxare bemötta?
– Bra, vi får mycket uppmärksamhet och folk är nyfikna. Fast jag minns en kille jag dejtade, vi skulle styrketräna ihop och när han förstod att vi körde samma vikter klarade han inte det, han kände sig förnedrad.

NUVARANDE Årets Knockoutmama 2011: Frida Wallberg
NÄSTA Årets modiga mama 2011: Caroline Engvall