Årets hjältemama Linda Carlgren: "Jag hoppas på ett mirakel"

Journalisten Lotta Gray och Linda Carlgren.

Den här morgonen är inget undantag. För 33-åriga Linda Carlgren, vinnare av Årets hjältemama och mamma till tre barn, är smärtan lika påtaglig som vanligt. Hon måste låta medicinerna verka innan hon över huvud taget kan ta sig upp ur sängen hemma i den vita villan i Habo utanför Jönköping. Erik, 1, William, 2,5, Adam, 11, samt 30-åriga maken Lars son sedan tidigare, Simon, 6, behöver få frukost och några av dem ska iväg till förskola och skola.

Jag sitter på tåget för att träffa Linda och för att presentera henne för er. Att många blev påverkade av livsödet om den cancersjuka småbarnsmamman är inte en överdrift. Linda knep priset med råge och inspirerade många av oss att inse hur skört livet faktiskt är. Tåget dundrar fram. Mitt kaffe har kallnat för länge sedan och jag är förväntansfull inför vårt möte. Linda har ordnat hämtning vid stationen. Det är hennes mamma som väntar på oss och vi tar artigt i hand innan hon kör den korta biten till familjen Carlgrens hus.

Linda är lång. Längre än jag väntat mig. Hennes korta hår klär henne men det jag lägger märkte till först är hennes plirande blå ögon. När hon ler syns det hela vägen dit.

Linda hälsar mig välkommen och bjuder mig att ta plats i köket. Här råder det vanliga familjekaoset. Nappar, Williams leksaksspis i hörnet, en tröja på golvet och så Erik som blygt tittar på mig. Det var när Linda blev gravid med sitt tredje barn som hon börjar ana oråd när hennes vänstra bröst började ömma rejält och bli rött. Hon sökte hjälp hos både vårdcentral och bvc, men ingen kunde hitta orsaken till smärtan. De skrev ut antibiotika och skyllde på infektion, men Linda själv, som börjat googla på symtomen, förstod ganska snabbt vad det handlade om.  – Det var en konstig känsla. Allting stämde exakt på symtomen jag hade. Det var som om någon beskrev mig. Jag tänkte att det är ju cancer jag har, men ville samtidigt tro att det var något annat. Jag berättade ingenting för min man Lars om mina misstankar, utan ville behålla dem för mig själv.

Linda fick diagnosen aggressiv inflammatorisk bröstcancer (IBC) två veckor innan Erik skulle komma att födas. Hon är saklig när hon berättar. Hon stryker Erik över håret. Vilar med handen på hans kind. Plockar med några hårstrån på hans tröja. – Den 16 november 2009 fick jag mitt cancerbesked. Det bekräftade bara det jag hela tiden trott, så jag blev inte helt överraskad. Lars blev mer chockad och grät när vi lämnade läkarens rum.

Linda röntgas. Biopsi, mammografi och ultraljud följer. Läkarna måste se om cancern spridits till andra organ. Hela början av november minns Linda som ett ständigt regnande och med återkommande resor till sjukhuset.

Erik plockas ut med kejsarsnitt i vecka 32+0. Han läggs in på neonatalavdelningen och Linda påbörjar omedelbart en tuff cellgiftsbehandling. Barnet måste ut för att gifterna ska pumpas in. Den enorma glädjen över ett nytt liv förbyts i skräcken över att förlora sitt eget. En mammas värsta mardröm har börjat. – Jag var inskriven på onkologen, men vi hade ett familjerum på neonatalavdelningen. William var bara 15 månader och pendlade mellan mina föräldrar och sjukhuset. Han hade mycket spring i benen och svårt att sitta still. Jag kunde inte lyfta något och fick cellgifter i droppform. De äldre barnen kom och hälsade på och så nyfödda Erik mitt i alltihop. 

Behandlingarna var jobbiga och tog på krafterna, men till slut fick Linda och lille Erik komma hem. Vardagen är tung med mycket smärtor och ständig trötthet. Att ta hand om en stor familj är en bedrift i sig och att dessutom vara sjuk gör det nästan omänskligt tungt. Men Linda kämpar på. Hon har värk i höften och i sidan av revbenet och har dessutom sina hundar och sin kattuppfödning, som hon nu måste lägga på is för sjukdomens skull. Hon skriver flitigt i sin blogg som har många anhängare och får omedelbar respons. – Bloggen är bättre än en kurator. Jag har hittat så många i samma situation, jag kan skriva av mig och få stöttning och uppmuntrande ord. Jag har kontakt med andra och känner mig inte lika ensam i det här svarta hålet. Att sätta ord på mina konflikter har varit bra för mig.

 Linda tar en klunk te. Erik behöver få mat och hon lämnar honom till sin mamma som numera är anställd på heltid av Habo kommun för att hjälpa sin dotter med barnen. – Jag har trots allt en ganska positiv inställning. Jag är hela tiden beredd på att göra vad som krävs och har delmål som jag betar av.

 Lindas vänstra, sjuka bröst samt tillhörande lymfkörtlar i det drabbade området opererades bort i maj 2010. Hon resonerade att det inte var ett bröst hon förlorade, utan en del av henne som var sjuk av cancer. Operationen gick förhållandevis lätt. En femveckors strålbehandling inleddes där Linda strålades varje dag. Det blev ständiga, dagliga resor till onkologen. – När jag skulle börja min strålning hade jag fruktansvärda smärtor i ryggen. Jag kunde inte ligga ner på britsen. Det visade sig att cancern spridits till skelettet i ryggraden och även till levern som nu var angripen.

 I det här läget får Linda beskedet att hon är obotligt sjuk. Inget finns att göra. Hoppet försvinner och chanserna att få leva upphör. Det är en enorm skillnad på att kanske få vara kvar och vetskapen om att det nu är helt kört. Alla drömmar om ett fortsatt liv slås i kras. Hon har nu mycket små chanser att överleva, det förstår hon själv. – Jag försöker vara stark och hoppfull, men ibland är det riktigt tungt. Sjuka barn och sömnbrist är tufft att hantera, men jag skriver av mig på bloggen eller ringer en kompis. Lars har det värre. Han gråter oftast i sin lastbil när han jobbar, släpper ut ångan där, men inga tårar inför mig. Jag tror att han vill verka stark. Dessutom har han också börjat blogga och det tror jag är bra för honom.

 Jag frågar: Vad säger man till barnen? Hur lång tid finns kvar? Tänker hon på döden? Är det någon idé att planera för en framtid? Linda tittar ner i bordet, pillar lite på kanten av koppen och fortsätter. – Vi pratar öppet om cancern med barnen. De små förstår inte, men de äldre vet. Jag vill att de ska höra från mig och inte från andra om min sjukdom. Jag tänker mer praktiskt kring döden, hur det blir med min familj och barnen? Det finns dagar då jag inte kommer ur sängen, men jag har lärt mig att det löser sig det också. Andra kan hjälpa till och det känns bra.

 Den 14 augusti 2010 gifte sig Linda och Lars i glaskupolen på Globen. En fantastisk dag med mycket glädje och skratt, familj och vänner. – Vi ville inte låta cancern bestämma trots att min framtid är allt annat än ljus. Det regnade hela vägen dit, men när vi kom fram sprack hela himlen upp.

 En av hennes nyvunna bloggvänner startade en insamling i Lindas namn. På tre dagar samlades det in över 30 000 kronor från kända och okända bloggläsare och i november 2010 åkte Linda och Lars till New York för att bara vara med varandra utan barn, sömnlösa nätter och en massa måsten. – Vi promenerade mycket och jag hade värk och så saknade jag ju barnen förstås, men det kanske var min sista resa, så det kändes viktigt att få komma iväg ändå. 

 Erik behöver en ny blöja och Linda lägger honom i soffan. Att byta på honom på skötbordet fungerar inte alls längre. Hon har för ont i ryggen och det börjar bli allt svårare att sköta honom själv de långa dagarna hemma i huset. Det börjar skymma utanför och man hör tydligt tåget som passerar nära. – Årets hjältemama var en ära att få vinna, men jag känner att den utmärkelsen är för alla oss kämpande mammor, inte alls bara för mig.

 Lindas tumörmarkörer (ämnen som överproduceras vid cancer) skjuter i höjden. Hon går ner i vikt och nu kan läkaren känna hennes lever på ett sätt man inte kunnat tidigare. Det visar att en viss aktivitet förekommer och hon får ibland blixtrande huvudvärk och synbortfall. En ny cellgiftbehandling har precis startats; den tas i tablett­form morgon och kväll. Linda hoppas på att metastaserna i levern kan krympa. Eller kanske försvinna helt. 

 Mest av allt hoppas hon på ett mirakel. Det är det som krävs nu, nämligen. Ett botemedel som dyker upp och kan låta henne fortsätta leva med sina små. Men glädjen över att ännu få vara här går inte att ta miste på. – Tack vare cancern har jag lärt mig att ta vara på livet på ett helt annat sätt. Det hade jag inte gjort på det sättet jag gör nu annars. Jag tänker på framtiden med blandade känslor, men försöker att njuta av varje levande dag. 

Den här morgonen är inget undantag.

Mer om aggressiv inflammatorisk bröstcancer

I siffror: I Sverige får drygt 7 000 kvinnor bröstcancer varje år. Cirka 20 procent av dem får aggressiv inflammatorisk bröstcancer. En aggressiv cancerform med stor risk för dödlighet.
Symtom: Svullna bröst. Klåda i huden på bröstet som är kontinuerlig och inte lindras med tabletter eller krämer. En förändring i bröstets hudfärg, vilket resulterar i rosa-, röd- eller mörkfärgat område. Bröst som är alltför varmt eller fastare än vanligt. Ovanlig smärta.
Överlevnad: 4 procent.   
Dödlighet: 96 procent.

Nya rön visar att den femåriga överlevnaden har ökat från 3 till 20 procent.
Källa: Roche, LVM, Läkemedelsvärlden

Om Årets hjältemama 2010

Årets hjältemama är en kategori på Årets mama-galan och utnämningen gjordes i samband med galan den 14 november 2010 på Berns och Chinateatern i Stockholm. Vem som helst fick nominera en mamma som de tyckte var värd titeln Årets hjältemama på mama.nu.

Totalt blev 100 mammor nominerade. Av dessa valde en jury från redaktionen tillsammans med journalisten Lotta Gray ut fem finalister som filmades. Filmerna visades på Expressen-tv och mama.nu. 

Sedan fick vem som helst rösta på mamasajten och Linda Carlgren var den som fick flest röster. 

Utmärkelsen delades ut i samarbete med Schwarzkopf Gliss. Årets hjätemama 2010 fick förutom utmärkelsen Gliss hårvårdsprodukter och en spadag tillsammans med tre vänner från Schwarzkopf Gliss samt en all inclusiveresa för hela familjen till Egypten från Fritidsresor.