Lisa fick bröstcancer som 19-åring: ”Jag var tvungen att leva för min dotter”

Lisa Markstedt är 19 år och nybliven mamma när hon får det livs­hotande beskedet. I oktober riktar Rosa Bandet ljuset mot alla dem som, liksom Lisa, drabbas av bröstcancer.

LISA MARKSTEDT

Ålder: 25.
Familj: Maken Kim, 31, barnen Selma, 6, och Alva, 5 månader.
Bor: Älvsbyn. 

Gör: Är mammaledig.

Det är augusti 2011 och Lisa Markstedt är mammaledig med sin dotter Selma, 6 månader. Tröttheten börjar onekligen kännas outhärdlig, men också rimlig för en småbarnsmamma. Men när hon en dag känner knölen i armhålan och senare en till i bröstet börjar Lisa, som är utbildad undersköterska, snabbt att lägga ett pussel av symtom.

– Innerst inne visste jag att det var cancer. Men mycket talade också emot det. Inte minst för att jag var för ung för att få bröstcancer. Också mammor som nyligen har fött barn och ammar anses ligga utanför riskgruppen. Så jag väntade och levde på hoppet om att jag hade fel.

I oktober kommer Lisa till vårdcentralen för provtagning. Det rinner en varig vätska ur hennes bröstvårta men läkaren tror att det rör sig om en infektion. För säkerhets skull går en remiss iväg till mammografin där väntetiden är lång. Eftersom Lisa är ung och nyligen har fött barn och ammar så hamnar hon utanför den prioriterade riskgruppen. Så länge skickas Lisa hem med en penicillinkur och lovar att höra av sig om det blir värre.

Bröstcancer är ovanligt bland unga kvinnor

Anders Alm

Att få cancer som 19-åring är mycket ovanligt.

Jul och nyår passerar och först i januari får Lisa en tid för mammografiundersökning. Med hjälp av kamera och ultraljud scannas Lisas bröst och armhåla. Allt går fort och plötsligt bekräftas det Lisa inte vill höra.

– Jag minns den där dagen så starkt. Vi satt i det där rummet när läkaren sjönk ned på en pall framför mig. Det händer något med ens intuition när man själv jobbar inom vården. Man lär sig läsa uttrycken i ansiktet och kan se så mycket mer än vad som sägs. Hon sa att det inte såg normalt ut. ”Är det farligt?” frågade jag. Hon sa att hon inte kunde svara på det. Men jag såg direkt på henne att det inte var bra.

”Alla samlades förväntansfulla i soffan för att få höra att jag var gravid igen”

En remiss går iväg till operation. Det som finns där inne ska plockas bort och först då kan man på riktigt bedöma Lisas tillstånd. På mammografin har också en biopsi gjorts på Lisas knölar, ett vävnadsprov där svaret kan dröja upp till två veckor. Under tiden samlar Lisa sin familj.

– De visste att jag hade varit till sjukhuset och att jag hade tagit prover. Så alla samlades förväntansfulla i soffan för att få höra att jag var gravid igen. Men i stället berättade jag något annat. Jag sa att ”Jag tror att jag är sjuk och det ser inte bra ut”. De stirrade på mig, chockade. Varför hade jag inte berättat något tidigare? Jag sa att jag inte hade velat oroa dem.

Ny onlinekurs: Sova hela natten – ge ditt barn bättre sömn utan sömnmetoder

Lisa får en kallelse till kirurgen. De ska träffas den 9 januari för att prata igenom operationen steg för steg. Men eftersom remissen har dröjt hinner Lisas mamma ringa till sjukhuset några dagar innan kallelsen kommer. Hon efterlyser remissen och får samtidigt veta att Lisa ska få träffa en specialist från Umeå och att det är viktigt att Lisa inte kommer ensam till mötet. Lisas mamma googlar läkarens namn och får veta att han är en välkänd onkolog och specialist på bröstcancer. Men för att skydda sin dotter väljer hon att inte berätta för Lisa.

Lisa var tvungen att besegra bröstcancern för dotterns skull.

Anders Alm

Lisa var tvungen att besegra bröstcancern för dotterns skull.

I efterhand kan Lisa inte minnas att hon kände någon ilska över sin mammas beslut att inte berätta. I stället känner hon sig tacksam över att hon inte visste vad som väntade där inne i rummet.

– Läkaren kom in i mottagningsrummet. Hans trevliga ansikte ändrade uttryck medan han sakta satte sig ned framför mig. ”Jag måste tyvärr meddela att provet visar positivt för cancer”. Jag såg på honom och min spontana reaktion var att säga ”Det visste jag redan”. Min man Kim satt chockad bredvid mig. ”Är den farlig?” Läkaren var först tyst innan han sa: ”Det är den mest aggressiva bröstcancern man kan få.”

”Jag kände skuld och letade efter skäl till varför det hade blivit så här. Hade jag tränat för lite, ätit fel?”

Lisa tänker på Selma, nu tio månader. Ska hon förlora sin mamma? Skräcken och paniken flyttar in i hennes kropp. Läkaren fortsätter att berätta men Lisa har för längesedan slutat lyssna. Hon åker hem till sin dotter och villan i Älvsbyn där hon drabbas av en panikångestattack.

– Vad skulle hända med min dotter? Jag kände en otrolig skuld och letade efter skäl till varför det hade blivit så här. Hade jag tränat för lite, ätit fel? Varför jag? Dygnen före operationen blev en dimma. Men vad jag inte visste då var att ett nästan ännu värre besked väntade mig.

Läs också: Jeanine, 31, fick bröstcancer under graviditeten: ”Min dotter räddade mitt liv”

Lisa sitter i ett rum på sjukhuset tillsammans med sin läkare. Det är några dagar kvar till operationen och de pratar om behandlingen som väntar, men också om bieffekterna av det starka cellgiftet som krävs för att behandla den aggressiva bröstcancern. Läkaren berättar att Lisa med största sannolikhet kommer att bli steril.

– Jag bröt ihop. Det var nästan ett besked värre än det att jag hade cancer. Min dröm har alltid varit en stor familj, kanske fyra eller fem barn. Steril? Jag grät och förklarade att jag inte kunde tänka mig ett liv utan fler barn. Men det kunde finnas en lösning. En halv IVF, där ägg plockas ut, befruktas och fryses ned. Jag ringde min man och vi bestämde oss för att göra det.

”Den största kraften hämtade jag i tankarna på min dotter. Jag ville leva för henne”

På operationsdagen den 23 januari opereras hela Lisas vänstra bröst bort och ur armhålan plockas tolv körtlar, varav sju innehåller cancer. I bröstet hittas en tumör som mäter fem centimeter i omkrets och som har spridit sig till lymfkörtlarna i armhålan, en cancerform som kallas HER2-positiv och är den mest aggressiva bröstcancerformen. Att Lisa har drabbats av den vid nitton års ålder gör henne till det yngsta fallet i Sverige.

– Min man och min familj var ett otroligt stöd, även om min kropp befann sig i en försvarsposition. Men den största kraften hämtade jag i tankarna på min dotter. Jag ville leva för henne. Jag var tvungen att leva för henne, det fanns inget alternativ. Att vara ifrån henne var den största sorgen. På hennes 1-årsdag i april 2012 fick jag min första cellgiftsbehandling. Jag grät mig igenom den dagen trots att jag visste att jag var tvungen att göra det här.

Bröstcancern kom som en chock

Anders Alm

Lisa med döttrarna Selma och Alva.

Under en period är läkarna tvungna att sänka Lisas dos av cellgift för att hennes kropp har börjat reagera negativt. Hon drabbas av panik. Tänk om hon inte blir frisk? Lisa beskriver hur hon först mot slutet av cellgiftsbehandlingen vågar möta tanken om att behandlingen inte ska hjälpa. Hur hon vågar bli svag men också hur hon står ensam kvar med sin sorg.

– När behandlingen med cellgifter och antikroppar var klar och ansågs lyckad hamnade jag för första gången i den där svackan. Alla omkring mig andades ut. Mina tankar, min sorg och skräck hade inte fått plats innan. Jag fick göra en rekonstruktion av mitt vänstra bröst som plockades bort i samband med operationen och en likadan för mitt högra som opererades bort i efterhand i förebyggande syfte. Tre månader senare fick jag ont i armen vilket visade sig vara en nervskada som uppstod i samband med operationen. En bestående skada som påverkar motoriken och som har lett till att jag är fortsatt sjukskriven.

”Det var för bra för att vara sant att jag skulle få bli mamma igen”

Besvikelsen över nervskadan och en bergochdalbana av känslor ska komma att ta en stor del av Lisas energi de närmaste åren. Men plötsligt händer något. Lisa blir gravid. Under hela processen har hon fått höra att det är omöjligt, från alla utom hennes onkolog, som bara har gett Lisa rådet att vänta de fem första kritiska åren. Lisa och hennes man bestämmer sig för att testa sommaren 2016. De lyckas på första försöket och i april 2017 föds dottern Alva.

– Jag var livrädd under nästan hela graviditeten. Det var för bra för att vara sant att jag skulle få bli mamma igen. Graviditeten kändes som en evighet och jag målade upp det ena skräckscenariot efter det andra. När hon sedan kom ut, som en kopia av sin storasyster och fullt frisk. Den lyckan. Att jag fick en dotter som var frisk. Det är inte en självklarhet efter en behandling med starka cellgifter.

Bröstcancer hos unga

Anders Alm

Lisa med yngsta dottern Alva.

I dag är Lisa 25 år gammal och har passerat de fem första, mest kritiska åren. Men hennes onkolog har sagt att han aldrig kommer att friskförklara henne. För helt säker kan man aldrig vara. Situationen har gjort henne starkare men också mer medveten om hur skört ett liv kan vara. Hon tycker att fler unga kvinnor ska gå och undersöka sina bröst och kräva att få komma på kontroll när något inte stämmer. För statistik stämmer inte alltid.

– När jag får ont någonstans så tänker jag ofta att cancern är tillbaka. Att jag inte kommer att klara mig den här gången. Med tiden så har jag börjat tänka att jag har haft tur. Att jag gavs möjligheten att leva och att bli mamma till två underbara döttrar. Jag hade verkligen någonting att leva för under cancern och nu har jag ännu mer att fortsätta kämpa för.

Text Therese Lukic
Foto: Anders Alm

Denna artikel är publicerad i mama nr 10, som finns i butik nu.

Glöm inte att undersöka brösten:

NUVARANDE Lisa fick bröstcancer som 19-åring: ”Jag var tvungen att leva för min dotter”
NÄSTA mamas bloggare efter #metoo: ”Vi kvinnor är inte längre räddast”