Ett enda ord kan göra stor skillnad. mama har pratat med fyra mammor om hur snippan kom att revolutionera livet för en hel generation – och om hur de själva pratar om kroppen med sina barn.

Ida Therén: ”Jag hade inte fattat hur mycket skam jag kände kring mitt underliv förrän jag fick en dotter”

IDA THERÉN

Ålder: 32.

Familj: Dottern Jane, 4.

Bor: Stockholm, men just nu i New York.

Gör: Författare och skribent. Pluggar till manusförfattare för tv.

”Varför kommer det blod från din snippa?’ En oskyldig fråga, men den fick mig att stanna upp – helt stel. Jag insåg att jag skämdes inför mitt eget barn – men varför? ”Eh… ja du, älskling…” Jag var tvungen att tänka efter. Hur förklarar man mens för en treåring? Till slut kom jag fram till: ”Det betyder att det inte är någon bebis i magen.”

Nästa dag kom: ”Mamma, hur kommer barn in i magen?”. ”Ja, alltså, det är så att…”

Ida med dottern Jane.

Frågorna fortsätter, och varje gång försöker jag ta ett djupt andetag och fundera på hur jag på ett avslappnat sätt som ligger nära fakta ska förklara allt det här stora. Om jag ska vara ärlig har jag fortarande inte hämtat mig helt från alla tips i VeckoRevyn om att titta på sitt underliv med en spegel. Det skrämmer mig lite än i dag, hur mycket fitt-konst jag än har sett. Hur ska jag undvika att mitt barn känner likadant? Hur kommunicerar jag redan från start att snippan är en intressant del av kroppen och inte något att skämmas för?

”Vi har fått lära oss att alltid skämmas lite för att våra könsorgan är svårbegripliga, hemliga, släpper ut blod – smuts.”

När jag var liten fanns snoppen för killar. För oss tjejer kallades den där lilla mystiska hudskåran saker som kussimurra. Min bästa kompis familj kallade det framstjärten. Jag visste inget om klitoris, vulva eller mens. Mer än att det hade något med att få barn att göra och att mammor hade obegripligt stora trekantskön med hår på, och att de ibland hade bindor i trosan.

Jag hade inte alls fattat hur mycket skam jag kände kring mitt underliv förrän jag fick en dotter. Att jag fortfarande tycker att det är lite pinsamt att jag har en snippa som jag inte helt begriper mig på. Att jag skäms för att min kropp fungerar precis så som den ska – blöder och sådär. Men det är ju just det. Att vi har fått lära oss, ända från att vi var riktigt små, att alltid skämmas lite för att vi är av kvinnokön. För att våra könsorgan är svårbegripliga, hemliga, släpper ut blod – smuts.

Tänk om jag hade känt till ett begrepp som snippa när jag var barn. Om det funnits ett ord som inte var laddat eller dömande som beskrev mitt könsorgan. För logiken sträcker sig ända från våra kön till vad som värderas högt i samhället. För mig är det det som är patriarkatet – inte bara att män tjänar mer än kvinnor utan ända ner på nivån hur vi själva ser på våra könsorgan.

”När jag växte upp var menscykeln ens absoluta fiende. Så vill jag inte att min dotter ska relatera till sin kropp.”

Det är så mycket vi inte vet om kvinnans biologi, kring allt från amning till sexualitet. Ofta undrar jag över all kunskap om våra kroppar vi inte får, på grund av tabut kring kvinnors sexualitet. Kanske är mycket kunskap om kvinnokroppen oupptäckt
eller bortglömd, efter att kvinnor och kunskap om kvinnors kroppar tystats under tusentals år.

När jag växte upp var menscykeln ens absoluta fiende. Så vill jag inte att min dotter ska relatera till sin kropp. För att hjälpa våra barn tror jag att vi vinner på att lära känna våra egna kroppar. Och meningen ”Har du mens?” behöver inte vara skällsord. Det kan vara en intressant fråga att reflektera över.

Så när jag härom veckan kom hem med en påse bindor (självklart efter att ha tyckt att det var pinsamt att berätta för det manliga butiksbiträdet att jag letade efter mensskydd…) och dottern frågade ”Vad är det där mamma?” svarade jag lugnt, så avslappnat jag kunde: ”Det är bindor, så att det inte kommer blod i trosorna.”

Jag har en snippa, en del av kroppen som kan göra extra coola saker. Ibland blöder den, och det betyder att min kropp kan föda fram ett barn. Det är inte konstigare än så.

Prenumerera på mama till förmånligt pris och få fina premier

Cecilia Blankens: ”Snippan är otrolig som kan så många konster”

CECILIA BLANKENS

Ålder: 38.

Familj: Maken Per och barnen Bonnie, 9, Rio, 7, och Remy, 2,5.

Bor: I Los Angeles.

Gör: Journalist och entreprenör med eget skomärke.

Jag pratar aldrig illa eller värderande om min egen eller andras kroppar, och vad gäller snippan är vi tydliga med att det är en helt otrolig kroppsdel som kan så många konster. När vi är hos doktorn på den årliga undersökningen säger hon alltid till barnen när hon kikar ner i trosan för att se att allt står rätt till att så får hon göra bara för att mamma är närvarande – annars har ingen rätt att göra så alls. Det där har vi tagit fasta på.

Cecilia har inga problem att prata om kroppen med sina barn.

Jag själv har lärt mig mycket av barnrättskämpen Elaine Eksvärd (och mamabloggaren reds anm) om att integritet inte är något som kommer automatiskt hos barn, utan är något vi vuxna måste lära dem. Vi pratar väldigt ledigt och ofta om både hår, bröst, pubertet och mens. Det känns aldrig stelt eller konstigt och det är en VÄLDIG skillnad från hur det var när jag var liten och INGEN pratade med mig om något av detta. Vi hade inte ens ett namn för snippan, den nämndes helt enkelt inte.

”När vi tar upp det säger jag alltid att mamman sätter sig på pappans snopp”

Därför har jag lagt stort fokus redan från tidiga år på att skapa en helt annan miljö för mina tjejer. Vad gäller hur barn blir till tycker nog mina äldre barn som är sju och nio att det är rätt pinsamt och jobbigt att snacka om. När vi tar upp det säger jag alltid att ”mamman sätter sig på pappans snopp” – jag ser det lite som ett experiment med en sådan liten justering i ord (jämför med att mannen för in penis i slidan). Att normalisera en aktiv roll där det är kvinnan som håller i taktpinnen redan från början hoppas jag kanske ger dem en snabbare väg till att känna sig bekväma och veta att de har all rätt att ta för sig och sätta reglerna den dagen de själva ska skaffa barn eller bara ”sätta sig på en snopp” för nöjes skull.

Cecilias döttrar Rio och Bonnie.

Jag har alltid haft en ganska bra superkraft i att kunna foka mycket mer på det jag gillar med min kropp än det som eventuellt skulle kunna vara störigt. Men det är klart att jag respekterar min kropp som den sanna hjälte den är! Det har kanske också med mognad att göra. Känns inte precis superviktigt att ha platt mage och släta lår längre, för vem bryr sig ifall jag har det eller inte? Absolut ingen! Inte ens jag själv.

Missa inte Cecilias krönikor på mama.

Lina Taha: ”Jag stod som ett frågetecken när jag fick mens som 9-åring på flykt i Turkiet”

LINA TAHA

Ålder: 26.

Familj: Maken Hamodi och dottern Liyana, 3.

Bor: I Kristianstad.

Gör: Jobbar på en statlig myndighet och driver Honey and the Bees – Sveriges största tjejgrupp på Facebook.

När Liyana var lite yngre kallade vi det kvinnliga könet hemma för ”vovve”, men nu när hon börjar bli äldre har vi börjat säga ”fiffi”. Jag har faktiskt aldrig använt ordet snippa utan är van vid ordet slida i stället – men jag tar med mig det efter den här intervjun, för det finns egentligen ingen anledning att inte säga snippa

Foto: Martina Wärenfeldt

Lina Taha med dottern Liyana, nu 3.

Jag måste erkänna att jag tycker att det är otroligt svårt att prata om och lära barn kring kön, mens och hur barn blir till. Jag kommer från en familj där vi aldrig någonsin pratade om dessa ämnen hemma när jag själv var ett barn. Det kallades för ”eeb”, ett ord som betyder typ ”oförskämt” eller ”något man inte får göra”.

Jag kan inte representera en hel kultur eller land, men min familj och släkt undvek helt dessa ämnen. Därför stod jag som ett stort frågetecken när jag fick min mens som 9-åring under vår flykt i Turkiet. Det var kanske inga bra omständigheter för min familj att under kriget och flykten förklara hur kvinnans kropp fungerar – eller så var det bara något man inte pratar om för att det är eeb.

”Det är svårare för oss som är uppvuxna med att aldrig få prata om kroppen”

Liyana har just fyllt tre år och vi tycker att det är viktigt att prata om kroppen sakta men säkert – för hur ska hon annars kunna berätta för oss om hon någonsin skulle utsättas för något obehagligt? Jag kommer aldrig att undvika eller vara tyst mot Liyana eller våra kommande barn om hur vår kropp fungerar, men det är fortfarande svårt för mig att formulera mig korrekt. Här gäller det att ta till sig kunskap genom andra föräldrar i olika forum, läsa böcker och våga fråga. Det ÄR svårare för oss föräldrar som är uppvuxna med att aldrig få prata om kroppen, men det är också vi som har makten att förändra kommande generation och då måste vi våga erkänna att det är en svår fråga på grund av vår bakgrund hemma.

Efter förlossningen mådde jag dåligt på grund av att jag hade gått upp mycket i vikt. Jag försökte gå på olika dieter, tränade och promenerade, men ingenting hjälpte. Jag började gå ner i vikt efter cirka ett år och insåg att kroppen behövde den tiden för att återhämta sig. Kroppen hade ju redan gjort ett mirakel! Nu känner jag äntligen att klarar min kropp en förlossning, ja då klarar den allt. När jag låg där med lustgasen kändes det som att jag var en kapten, min kropp var flygplanet och målet var att landa.

Läs mer om Lina Taha!

Louise ”Hejhej vardag” Winblad: ”Jag kör fake it til you make it” 

LOUISE WINBLAD

Ålder: 36.

Familj: Sambon Mattias och barnen Märta, 5, och Maja, 4.

Bor: I Stockholm.

Gör: Illustratör och bloggare under namnet ”Hejhej vardag”.

Jag försöker prata om kroppen på ett oladdat sätt. Det är en kropp, den ser ut så här och den funkar så här. Barnen är med mig på toaletten 90 procent av gångerna jag är där, så det blir liksom bara så. Även om jag så klart hade uppskattat lite mer privatliv ibland så ser jag ändå en poäng med att de får vara med och ställa frågor som dyker upp.

Louise Winblad om snippan och mens.

Louise får alltid sällskap av döttrarna Maja och Märta.

Snippan är det ord vi använder. Barnen har, som mitt ständiga toalett-sällis, självklart också varit med när jag haft mens och det pratar jag om som om det inte vore laddat. Men både kropp, snippa och mens är ju laddat för mig egentligen, eftersom jag kommer med mitt bagage och synen på kropp och ett kön som inte ens kallades något när jag växte upp – typ ‘streck’?

”Jag har vid konfrontation avslöjat att bebisar kommer ut ur snippan”

Jag kör på fake it til you make it, och det hjälper faktiskt. Men första gången jag fick en fråga om flytningar blev jag ställd och svarade att det var smuts – ha ha! Men det har jag rättat till sedan dess.

Illustration av Hejhej vardag

Med sina träffsäkra illustrationer av föräldraskapet gör Louise Winblad succé på nätet.

Vi har inte kommit in på själva barntillverkningen ännu, jag tar inte upp det själv om man säger så. Men det får lösa sig, jag har vid konfrontation avslöjat att bebisar kommer ut ur snippan,  så jag kommer väl köra på detta (för?) ärliga sätt i fortsättningen också.

Jag försöker vara helt avslappnad vad gäller kroppen med barnen. Skyler mig aldrig, men poängterar att det är mina ‘privater’ om det ska petas. Jag kritiserar ALDRIG min kropp inför barnen. Sedan jag fick barn har jag fått mer respekt för min kropp och är tacksam för allt den gör och gjort. Men jag lever ju också i samhället med de kroppsideal som råder så det är klart att jag påverkas. Jag jobbar rätt hårt för att inte fastna i självkritik och att ignorera de tankarna när de dyker upp.

Av: Ida Therén och Nina Hampusson

Artikeln är tidigare publicerad i mama nr 3 2018. Missa inte nummer 4 som finns i butik nu! Eller teckna en prenumeration med grymma premier som bonus!

Prinsessan Madeleine på mamas omslag

Foto: Kate Gabor/Kungahuset.se

NUVARANDE Let’s talk about snippan, baby! Så pratar vi om kroppen med våra barn
NÄSTA Mors dag – då infaller den, därför firar vi, och det här vill vi ha i present