Jennifer, 26, var nyförlovad och gravid när hennes fästman hastigt gick bort. För mama berättar hon om hur livet förändrades över en natt – och hur lilla Leah, nu 1, blev livlinan för att orka leva vidare.

Jennifer Lofland Gustafsson

Ålder: 26 .

Familj: Dottern Leah, 1.

Bor: Stockholm

Gör: Mammaledig, annars husmor i Svenska kyrkan i Solna.

Det är gryning. Klockan är strax efter sex och Jennifer ligger halvvaken efter att återigen ha tryckt på snoozeknappen. Bredvid henne ligger Levi, mannen som drygt fyra månader tidigare överöst deras stökiga hall med rosenblad och tårögt frågat om hennes ”ja”. Mannen som hon träffade på gymnasiet, blev ihop med några år senare, och som det nu inte finns någon tvekan om att hon vill leva sitt liv med. Köpa ett skruttigt hus och kratta löv med på ålderns höst. Mannen som är lycklig blivande pappa till det där lilla 15-veckorspyret i hennes mage.

Prenumerera på mama

Han sover fortfarande. I går slappade de framför tv:n och tömde en påse chips. Men när hon ligger där för att njuta de allra sista minuterna innan måndagen ska börja far Levi plötsligt upp i sittande ställning.

– Jag tänker direkt att han drömt en mardröm. Han sov ofta oroligt och kallsvettades mycket, berättar Jennifer.

Han griper hårt tag i hennes arm.

– ”Men älskling!”, säger jag och lägger min hand på hans, varpå han rycker bort den och lägger sig igen. Jag försöker väcka honom. Jag skriker, men han vaknar inte.

I stället börjar han att skaka.

– Det är som att han är vaken, men ändå inte.

”Du ska inte se det här”, säger två poliser

Jennifer ringer 112 och efter att hon i chock försökt förklara situationen får hon direktioner att påbörja hjärt- och lungräddning medan ambulansen är på väg.

– Jag hyperventilerar samtidigt som jag gör allt i min makt medan sköterskan räknar som en PT i luren. Men jag kan inte känna hans puls, bara min egen.

Några minuter senare slås dörren upp. Ambulansmän stormar in i sovrummet. ”Du ska inte se det här”, säger två poliser och tar in Jennifer i köket.

– Då börjar jag storgråta. Det är som att allt rinner ur mig.

Foto: Rickard L Eriksson

Leah låg i Jennifers mage när det otänkbara inträffade.

På kylskåpet hänger ultraljudsbilden som Levi och Jennifer fått då de gjorde KUB-test för två veckor sedan.

– Vi tänkte mest att det var roligt att få ett tidigt ultraljud. Levi skickade bilden till alla han kände direkt efter att vi fått bilden. Han kunde liksom inte hålla sig, han längtade verkligen efter barn.

En av poliserna lägger märke till bilden på kylskåpet. ”Är du gravid?” Hennes svar får poliserna att utväxla sorgsna blickar.

– Då bryter jag ihop totalt. Jag vet inte ens vad som hänt, om han andas!

”Levi var omtyckt och fick alla att skratta”

Det krävs fyra män för att få upp och spänna fast Levi på en bår. De för ner honom i stående läge i den trånga hissen. Jennifer får åka efter ambulansen med poliserna.

– I bilen säger de att jag bör ringa hans mamma: ”Säg att vi är på väg till sjukhuset och att hon måste ta sig dit snabbt.”

Men mamman svarar inte. Inte förrän långt senare, då man inne i sjukhusets akutrum har kopplat in en mängd slangar i Levi. Jennifer svävar i total ovisshet om vad som pågår, i stället får hon en mängd frågor: Har han varit sjuk? Tagit droger? Gjort något ovanligt på sistone? Hon svarar att nej, allt har varit som vanligt. Det hade ju varit deras lyckligaste tid någonsin. Och Levi hade varit sitt rätta, galna jag.

– Han var personen som kom in i ett rum och alla vände sig om. Han var så omtyckt och fick alla att skratta. Även om han hördes och syntes mycket var det inte på ett negativt sätt, tvärtom. Han var rolig och full av skratt.

– Han hade adhd, vilket gjorde att han fick många idéer. Samtidigt som han var präglad av förorten. Han fick med mig på grejer, som att plötsligt få för sig att åka till skogen och plocka svamp. Vi åkte i vår Volvo XC70, som han kallade ”Makaveli”, efter rapparen Tupac Shakur.

”Någonstans tror jag att han kommer att vakna”

Till slut kommer Levis mamma och syskon till sjukhuset.

– Vi får beskedet att de fått igång hans puls och att de nu tar honom till en vårdavdelning. Hjärtslagen finns och jag hör ordet stabilt, vilket får mig att känna att problemet snart är löst.

Jennifer törstar efter information.

– Jag vill veta allt, vare sig det är spekulationer eller rena fakta. Jag vill sitta vid honom 24 timmar om dygnet.

Foto: Rickard L Eriksson

Leah fick aldrig träffa sin pappa Levi.

Senare får de veta att man håller Levi nedkyld för att försöka rädda hjärnan, som tagit skada av den ganska långa syrebrist han drabbats av.

Jennifer blir rationell.

– Jag börjar lägga ihop ett och ett. Om han vaknar igen kommer han förmodligen inte ens att kunna stå upp, tänker jag.

Men hon känner ändå hopp.

– Jag tänker att jag kan skjutsa runt honom i rullstol och han kommer fortfarande att vara han. Någonstans tror jag att han kommer att vakna.

Men Levi vaknar aldrig mer. Efter fyra dagars pendlande mellan hopp och förtvivlan får de beskedet att respiratorn som han är helt beroende av kommer stängas av.

– Morgonen efter sitter vi, alla närstående, kring honom. De stänger av respiratorn, men vi vet inte om det kommer att dröja timmar eller bara några minuter. Jag lägger min hand på hans och börjar gråta hysteriskt. Folk räcker mig näsdukar, men jag bryr mig inte.

Jennifer trycker sig mot Levis mage.

– Människor stryker min rygg, vilket jag blir sjukt irriterad på. Jag vill bara vara där själv med honom. Jag vill inte ta bort ansiktet förrän det är över. Jag tänker att jag gömmer mig här tills han tar sitt sista andetag. Jag är med ända till slutet.

Bara några minuter senare somnar Levi in.

”Att vara bland människor var svårt i början”

De fem dagarna på sjukhuset känns som tio år. Men när Jennifer kommer hem till lägenheten igen är det som om tiden stått stilla.

– Det var fullt av ficklampor och engångsförpackningar med adrenalinsprutor som ambulanspersonalen haft med. Det såg ut som om någon hade bombat där. Jag ville riva undan allt, men samtidigt som det var lite obehagligt kände jag en trygghet. Sängen luktade fortfarande av honom, det var vårt hem.

Jennifers kompis hade följt med henne hem och grannarna, som var nära vänner, hade ordnat middag.

– Det var nog bra för mig att få den kvällen att försvinna. Men att vara bland människor var svårt i början. Jag kunde knappt få fram en tår när folk ville trösta, men varje kväll när jag kom hem skrek jag i panik.

Men mitt i sorgen och tragedin fanns ett ljus: Livet inom henne.

– Först var jag väldigt arg på Levi för det. Jag hade inte gått med på att få barn ensam. Hur skulle jag göra med lägenheten? Bilen? Jag hade inte signat upp för det här. Men de känslorna byttes snabbt ut till att inse att vår bebis var det finaste han kunnat ge mig som sista gåva.

”När Leah föddes kände jag ren lycka”

Det har snart gått två år sedan den där fruktansvärda morgonen då Jennifer förlorade sitt livs kärlek och Leah sin pappa. Den drygt ettåriga lilltjejen sträcker sig mot Jennifer och putar med läpparna. Hon har precis lärt sig att pussas och hon snålar inte med det.

– När Leah föddes kände jag ren lycka. Men det var så klart också en sorg att Levi inte var där och kunde dela den med mig.

Foto: Rickard L Eriksson

Leah fick Jennifer att orka leva. ”Jag ser så mycket av Levis mod i vår dotter”, säger hon.

Jennifer stryker Leahs panna.

– Hon betyder allt för mig. Om jag inte hade varit gravid eller haft henne så vet jag inte…  Då hade jag inte haft någon anledning att leva. Så känns det. Leah betyder allt, och har varit avgörande i sorgeprocessen. Både i hur jag känner inför livet, men också rent fysiskt. Att gå upp på morgonen, äta måltider på utsatta tider… Allt.

Och Levi finns påtagligt inom dem.

– Vid ett uppbrott är man nästan tvungen att sluta älska någon, men här finns det inget stopp. Jag kan få älska honom så länge jag vill. Jag behöver inte sluta tänka på honom. Det är väldigt befriande. Levi var min drömman, jag kunde inte föreställa mig att leva med någon annan.

”Jag tror att Levi väntar på oss”

Dödsorsaken kunde aldrig fastställas, men det har inte varit avgörande för Jennifer. Nu försöker hon leva med sorgen.

– Jag vill inte säga att jag tror att han lever, men jag kan heller inte acceptera att han är död. I början kunde jag tro att han kom hem varje gång någon tog i handtaget, eller att jag tyckte jag hörde honom. Så är det inte längre, men det känns som att han är på en jättelång resa.

Nu njuter hon av att vara mammaledig med Leah och försöka ta dagen som den kommer.

– Det kanske kommer en dag då jag kommer kunna älska någon annan, men just nu har jag och Leah det alldeles utmärkt själva. Hon är en underbar gåva från den jag älskar.

Och även om Levi inte lever kvar lyser hans envishet, sprallighet och mod igenom hos hans dotter.

– Levi brukade pusha mig i situationer då jag behövde vara mer modig. Det där modet ser jag så mycket av hos Leah, det är som att jag kan höra hans ord inom mig ibland när jag behöver det. Det tycker jag om, säger hon.

– Jag tror inte att livet bara tar slut, och tror innerligt att han finns där och väntar på oss. Tills dess får jag och Leah försöka njuta av livet så som han hade velat se oss – lyckliga. Det är svårt att inte vara lycklig när man har ett sådant här litet underverk att dela sin vardag med.

Text: Elin Liljero Eriksson
Foto: Rickard L Eriksson
Tack till Radisson Blu Strand Hotel i Stockholm

Artikeln är publicerad i mama nr 5, som finns i butik nu.

mama omslag nr 5 2018

Foto: Katarina Malmström Brown

NUVARANDE Jennifers fästman dog när hon var gravid: ”Leah är den vackraste gåvan”
NÄSTA Så ska mammor förbereda sig inför förlossningen – med virtual reality