Den 7 april 2017 skulle Jeanette Åkerlund möta upp sin elvaåriga dotter Ebba och fira in helgen. Men Ebba dök aldrig upp. Hon blev ett av offren i terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm.

Texten är med tillstånd lånad från sajten Ebbas änglar. Det är en förkortad version av Jeanettes egna ord.

”Ebba och jag träffades alltid på morgnarna de veckor hon var hos sin pappa. På så sätt fick vi tio minuter extra varje dag under de veckorna och hade möjlighet att prata om saker som pågick i skolan och att planera för de veckor hon var hos mig.

Veckorna före den 7 april hade vi planerat påsklovet som vi skulle tillbringa tillsammans. Vi skulle få gäster från Norge och vi hade bokat in övernattning och spabehandlingar på Yasuragi. Den 7 april klockan 07.40 satt jag som vanligt på en av bänkarna på Rådmansgatans tunnelbanestation och väntade på Ebba. När jag följde henne till bussen var hon väldigt uppspelt och såg fram emot allt som skulle hända. Bland annat över att hon skulle springa för Barncancerfonden den här dagen. Eleverna på skolan skulle springa så många varv de orkade och jag sponsrade med hundra kronor per varv. Ebba blev oerhört glad över det. Det var viktigt för henne att de skulle få in så mycket pengar som möjligt.

”När hon satt på bussen ringde hon, överlycklig”

De fredagar Ebba var hos mig hade hon pianolektion klockan 14.00 vid Odenplan och skulle i vanliga fall inte ha varit på den plats hon befann sig 14.57 fredagen den 7 april. Pianolektionen var inställd på grund av Barncancerfondlöpningen och klockan 13.46 textade hon ”Ska snart åka. Ringer och berättar snart!”. När hon satt på bussen ringde hon, överlycklig, och berättade att hon lyckats ta sig runt banan elva varv trots att hon hade ont i knät! Hon var därför en av de sista eleverna att lämna skolan den dagen.

Ebba dödades i terrorattacken i Stockholm

Foto: Ebbas änglar

Jeanette beskriver Ebba som rolig, med en mogen, underfundig humor.

Det var många faktorer som olyckligtvis bidrog till att Ebba styrdes mot fel plats vid fel tillfälle den här dagen. Jag har redan nämnt Barncancerfonden och att vi ställde in pianolektionen. Bussen körde inte heller sin vanliga väg på grund av vägarbete. Vanligtvis stannar den på Klarabergsgatan men nu var hållplatsen flyttad till Mäster Samuelsgatan, precis nedanför det övergångsställe där Ebba gick över mot Åhléns på Drottninggatan.

Bussen var försenad. Jag textade Ebba och frågade var hon var. Hon svarade ”Sergel… Köööööööö…”. När jag var på arbetet brukade Ebba komma upp till kontoret efter skolan och så åkte vi hem tillsammans. Då gick hon alltid av bussen vid Norra Bantorget eftersom det var närmare kontoret än Centralen. Just den här dagen var det dit hon var på väg och just den här dagen flyttade mitt kontor. När flyttfirman var klar och mina arbetskamrater började droppa av kände jag att det inte fanns någon anledning för mig att stanna kvar i den tomma lokalen. Jag textade tillbaka till Ebba ”Gå av och ta t-banan då?”. Det var inte ovanligt att Ebba gick av vid Centralen. Hon skrev ”Kan vi köpa Benn O Jerry glassen, Vet inte hur man skriver det, Ben och Jerry”.

”Helt ovetandes om detta lämnar jag kontoret och väl ute på Barnhusgatan ser jag att det är fullständigt kaos”

Jag ringer upp Ebba och hon är precis framme vid Sergels torg. Vi kommer överens om att mötas på Rådmansgatan istället så kan vi handla på vägen hem. Ebba går av bussen i samma sekund vi lägger på. Min mobil visar att klockan är 14.56. 30 sekunder senare inträffar det värsta som kan drabba en förälder och mitt liv förändras för all framtid.

Helt ovetandes om detta lämnar jag kontoret och väl ute på Barnhusgatan ser jag att det är fullständigt kaos. Något har hänt på Drottninggatan. Det är fullt av ambulanser och poliser, människor springer polisen till mötes och skriker ”Idioten har pistol! Han försvann åt det hållet!” och pekar ner mot Åhléns.

Ebba blev ett av offren i terrorattacken i Stockholm den 7 april 2017

Foto: Ebbas änglar

Ebba och Jeanette reste mycket ihop. Bland annat till Sydafrika, Filippinerna, Dubai, Frankrike och Nederländerna.

Jag kommer fram till Drottninggatan och ser väldigt mycket blod. Det är fasansfullt. Det ligger skadade människor intill fasaden vid juvelbutiken Carat med filtar över sig och det är andra människor som tar hand om dem. Jag frågar en man som står där vad som har hänt. Jag tror han svarar något som ”Det är en dåre som kört ner här”. Jag förstår fortfarande inte att Ebba kan vara mitt i tumultet. Kopplar inte ihop det… För mig var det flera minuter sedan hon gick av bussen och jag tänker ”Åh, vilken tur att Ebba inte gick av vid Norra Bantorget idag och behövde uppleva det här”.

Jag skyndar mig över Drottninggatan, förbi Seven Eleven, nedför Adolf Fredriks Kyrkogata. Det står en totalkraschad bil precis vid kyrkogården på Holländargatan och det är grupper av ungdomar som helt plötsligt börjar skrika och springa. Jag blir så rädd att jag också börjar springa fastän jag inte vet varför.

”Jag försöker ringa hennes mobil flera gånger och nu går det inte att komma fram”

På Sveavägen är läget detsamma, folk skriker och springer. Jag fortsätter springa ända ner i tunnelbanan. Väl där tar jag upp mobilen och textar Ebba ”Jag är vid Pressbyrån Rådmansgatan”. Därefter letar jag efter senaste nytt på mobilen för att ta reda på vad som egentligen hänt. Jag ser att en lastbil kört in i Åhlénsbyggnaden. Jag anar fortfarande inte att Ebba drabbats men jag förstår att hon måste ha befunnit sig i närheten och ringer henne. Upptaget. Jag textar ”Ring mig!!!!”, sedan ”Du måste sluta prata i telefonen nu!!! Jag försöker ringa dig!!!”.

Jag försöker ringa hennes mobil flera gånger och nu går det inte att komma fram. Jag textar ”Ebba, det går inte att ringa! Messa mig när du kan!!”. Det är mitt sista meddelande till henne.

Terrorattacken i Stockholm den 7 april 2017

Foto: ModelHouse/Ebbas änglar

”Jag har förlorat sex betydelsefulla människor i mitt liv under de senaste sju åren, och även om jag sörjt och saknat dem alla oerhört mycket så kommer ingen av de fem tidigare förlusterna att kunna jämföras med hur jag sörjer och saknar Ebba”, skriver Jeanette på sajten Ebbas änglar.

Jag springer tillbaka upp på Sveavägen, tillbaka ner till Seven Eleven i hörnet Adolf Fredriks kyrkogata/Drottninggatan. Där är det nu avspärrat. Jag försöker ta mig igenom, säger att min 11-åriga dotter är där inne någonstans men blir bortmotad av polis. Jag springer tillbaka till Sveavägen, där jag får ett samtal från min chef som ringer runt till anställda för att försäkra sig om att alla är i säkerhet. Jag meddelar att jag är oskadd men att Ebba är försvunnen i terrorattacken.

Jag söker Ebbas mobil på appen Hitta min iPhone. Mobilen är nedkopplad. Jag får panik. Den borde inte vara nedkopplad. Har hon kanske tappat den och den har gått sönder? Så måste det vara! Jag textar Ebbas pappa som möter upp på Sveavägen. Hur länge vi står där är oklart. Det känns som att mitt huvud ska sprängas. Jag ringer polisen och ger signalement på Ebba. Samtidigt frågar jag vilket sjukhus de skadade förts till. Jag får besked om att Karolinska är ett av sjukhusen.

”Flickan är chockad och gråter men vill ändå prata med mig. Hon säger att hon såg när lastbilen körde in i Åhléns.”

Jag ringer Ebbas vänners föräldrar eftersom flickorna brukade ta bussen hem tillsammans. En mamma svarar och berättar att hennes dotter gått av bussen tidigare idag men att en annan av flickorna var kvar med Ebba på bussen vid Centralen. Jag ringer flickans föräldrar med jämna mellanrum men får inte svar. Ebbas pappa frågar om jag vill följa med upp till honom eftersom han bor i närheten. Vi är båda upprörda över situationen och i efterhand kan jag förstå att vi kanske hade kunnat stötta varandra i det här kaoset men just då kan jag inte tänka klart och vill absolut inte sitta i en lägenhet och prata.

Till slut ringer Ebbas kompis mamma tillbaka till mig. Hon berättar att hennes dotter, en av Ebbas bästa vänner, satt kvar på bussen när Ebba gick av. Flickan är chockad och gråter men vill ändå prata med mig. Hon säger att hon såg när lastbilen körde in i Åhléns. Jag frågar om hon såg Ebba men det svarar hon att hon inte gjort. Jag frågar då hur lång tid efter det att Ebba gått av bussen som lastbilen körde in i Åhléns. Ca 30 sekunder svarar flickan.

11-åriga Ebba dödades i terrorattacken

Foto: Ebbas änglar

”Ebba var en stark tjej. Hon trodde på sig själv och gick sin egen väg”, skriver Jeanette.

Det finns inget mer vi kan göra på Sveavägen och Ebbas pappa går hem. Min chef textar för att höra hur det går. Jag vill just då inte ha kontakt med någon och svarar undvikande. Hon ger sig inte utan säger att hon har bil och kommer för att plocka upp mig. Hela tiden fortsätter jag att ringa Karolinska. När jag möter upp min chef föreslår hon att hon ska skjutsa mig dit.

När vi kommer fram till Karolinska är det full beredskap där också. Jag går fram till luckan och förklarar varför jag är där. De frågar efter Ebbas personnummer och svarar att ingen flicka i Ebbas ålder kommit in till sjukhuset. Klockan är nu runt 17 och alla som skadats eller dödats borde ha kommit in till sjukhuset vid det här laget.

”Mobilen plingar hela tiden. Släkt och vänner undrar om de ska komma över till mig.”

Vid den här tidpunkten hade det gått ut information om att det var fyra vuxna som dött i attentatet. Ebba fanns i alla fall inte med bland de skadade eller döda. Det gav mig hopp. Jag var naturligtvis fortfarande orolig, hon var försvunnen och hon hade inte ringt mig. Även om hennes telefon gått sönder så tänkte jag att så ordentlig som hon var hade hon bett att få låna någon annans att ringa ifrån. Hon måste sitta i en källare någonstans i stan med andra. Kanske har de ingen täckning där de är?

Min chef skjutsar hem mig. Hon frågar om hon ska följa med in och jag tackar nej. Mobilen plingar hela tiden. Släkt och vänner undrar om de ska komma över till mig. Jag svarar att det inte behövs. En klassmamma hjälper mig att lägga ut en efterlysning av Ebba på Facebook. Den delas över hela Sverige. Sent på kvällen hör en väninna av sig och undrar om jag ätit. Det har jag glömt. Hon kommer över med mat och håller mig sällskap.

Klockan 02.00 på natten knackar det på dörren. Två poliser kommer in för att ta mitt DNA. Jag känner att hoppet sjunker. De säger att de inte har någon information om Ebba men att de hittat Ebbas ryggsäck på platsen, att det är många skadade och att det är därför de behöver mitt DNA. Ebbas ryggsäck… Den satt alltid där den skulle, på Ebbas rygg. Hon brukade inte ens ta av sig den på bussen eller tunnelbanan, och hon hade den aldrig bara över en axel. Ändå tänker jag att kanske den här gången? Kanske hade hon tagit av sig ryggsäcken och därför tappat den i tumultet? Jag frågar poliserna hur lång tid det kommer ta att få svar på DNA-provet. De svarar att det skickas omedelbart till Linköping och att det kommer att gå fort.

”Jag minns att jag började gråta och att jag stod i hallen och kramade poliserna. I övrigt är allt svart.”

Vid 17-tiden på lördagskvällen knackar det på dörren igen. Det är polisen. De bekräftar mina allra värsta farhågor. Säger det som ingen förälder borde behöva höra. Ebba är en av de döda och anledningen till att det tagit så lång tid att få svaren är att man varit tvungna att vänta in hennes tandplåtar från tandläkaren. Allt blir suddigt omkring mig. Det får inte vara sant. Kan inte vara sant. Jag minns att jag började gråta och att jag stod i hallen och kramade poliserna. I övrigt är allt svart.

Ebba som dödades i terrorattacken begravdes i Adolf Fredriks kyrka

Foto: Ebbas änglar

Ebbas begravning hölls i Adolf Fredriks kyrka. ”Ebbas pappa hade valt kyrka och även sett ut gravplatsen för Ebba. Hon ligger i det soligaste området på kyrkogården och precis bredvid Thor Modéen, så jag tror att de har ganska roligt ihop”, skriver Jeanette.

Det är omöjligt att förklara den smärta det innebär att förlora sitt barn. Ebba var mitt enda barn och jag lever ensam. Jag kommer aldrig att få höra någon säga ”mamma” igen och jag kommer inte att få uppleva barnbarn. Min viktigaste och värdefullaste uppgift är fråntagen mig.

Det svar jag om och om igen kommer fram till är att Ebba inte hade velat att även mitt liv gick till spillo, att jag ska ta till vara på de år jag har kvar av livet och göra det bästa av dem. Sorgen och smärtan finns där, obarmhärtig, och den kommer att följa mig i resten av mitt liv men hat och ilska hör inte hemma här och jag försöker envist att slå bort dem när de tar tag i mig.

Hur hittar jag tillbaka till ett drägligt liv? Kommer jag att glädjas åt något igen? Idag känns det svårt att tro det, men jag vet att jag måste försöka. Arbetet med Stiftelsen Ebbas änglar och möjligheten att därigenom kunna hjälpa andra barn känns viktigt och meningsfullt. Det har varit betydelsefullt i mitt sorgearbete. Jag hoppas att stiftelsearbetet på sikt ska hjälpa mig att återfå sann glädje. Att få bidra till en bättre värld.”

Ebba hyllades efter terrorattacken i Stockholm

Foto: Ebbas änglar

Fasaden till Åhléns city täcktes med hälsningar och kärleksfulla budskap efter terrorattacken.

Lördagen den 7 april klockan 17 arrangeras en minneskonsert på Kulturhuset Stadsteatern Studion i Stockholm.

Insamlingsstiftelsen Ebbas Änglar – till minne av Ebba Åkerlund verkar till förmån för barn i Sverige som saknar ekonomiska förutsättningar att utveckla sin talang och sina ambitioner inom främst det idrottsliga eller kulturella området. Du kan hjälpa Ebbas Änglar att göra skillnad genom att skänka en gåva.

NUVARANDE Jeanette Åkerlund: ”Min dotter Ebba dödades i terrorattacken i Stockholm”
NÄSTA #intesåkonstigt – ett år senare: ”Reaktionerna har varit väldigt fina”