Kristoffer Triumf från ”Värvet”: ”Jag är ett utpräglat skilsmässobarn”

Kändisarna köar till radhuset i Vällingby, där Kristoffer Triumf både bor med frun Malin och sonen Love, 5, och spelar in sin omtalade podcast ”Värvet”. Själv tycker han inte det var konstigt att bli pappa: ”Min biologiska klocka har skrikit sedan jag var nitton.”

Kristoffer Triumf

Ålder: 39.

Familj: Frun Malin Åkersten Triumf, 36, och sonen Love, 5.

Bor: Radhus i Vällingby.

Gör: Den populära intervjupodcasten ”Värvet”, där han varje vecka gör en öppenhjärtig intervju med någon känd eller väldigt intressant person.

På väg från bilen hälsar Kristoffer Triumf, 39, på några grannar som står och övervakar sina cyklande barn. Sedan låser han upp dörren till vad som måste vara ett av Stockholmsområdets vackraste och mest välplanerade radhus. Alldeles till vänster innanför hallen är dörren till den stora ateljé där hans succépodcast ”Värvet” spelas in. Just det rummet är sparsamt möblerat, och också det enda som inte är fyllt av spår efter Love, Kristoffers femårige son som han har tillsammans med hustrun Malin, 36.
– Du vet hur det kan bli ibland, säger han och kryssar mellan några leksaksbilar bort till kaffekokaren.

Huset ligger i Stockholmsförorten Vällingby, och Kristoffer Triumf älskar att bo i förorten. Han talar varmt om granngemenskap och hur skönt det är att känna andra föräldrar som kan hämta på förskolan, om han eller Malin fastnar inne i stan. De har bott här i fyra år.
– Vi köpte huset på sensommaren 2009 efter att min mamma fått en hjärnblödning på våren, när Love var ett halvår gammal. Jag började min pappaledighet tidigare än vad som var tänkt, för att kunna vaka på sjukhuset. Mamma låg i koma i två månader, och när hon kom ut på andra sidan var hon inte riktigt densamma, och inte helt klar i huvudet. Så vi omprövade ganska många av våra tidigare beslut. Då bodde vi på Kungsholmen, mitt i Stockholm, och började fundera på att flytta till Mariefred eftersom det låg närmare Strängnäs där mamma bor. Men så ringde en kompis till Malin och sa att de hade hittat ett radhus i Vällingby som borde passa oss. Vi åkte på visningen och fastnade direkt.

När de köpte huset hade de ingen aning om att ateljén ingick i köpet. Den hyrdes då ut till tre tanter, som stannade kvar ungefär ett år innan familjen fick tillträde.

Eftersom både Kristoffer och Malin frilansar var lokalen perfekt för dem.
Podcasten ”Värvet” uppstod kanske inte endast tack vare ateljén, men tack vare den gick det att anlägga en studio, och det tillkommer ett element av intimitet genom att intervjuerna görs hemma hos Kristoffer. Sedan starten har han lockat hit mängder av gäster, från Bodil Malmsten till Lo Kauppi.
– Det är något lite vackert med att de tar sig hit, till Vällingby. Den första intervjun blev med Lotta Lundgren som kom hit en gång under 2011, och det var härligt. Men den lät så dåligt rent tekniskt, och därför lades den aldrig ut. Jag startade på allvar först 2012, säger han.

Redan efter ett par avsnitt – intervjuer med komikerna Soran Ismail och Kristoffer Appelquist – blev ”Värvet” omtalad och populär, och till slut hörde Kristian Luuk av sig och ville intervjua Kristoffer Triumf själv. Det blev ett oerhört starkt specialavsnitt, där han bland annat berättade om sitt tidigare hattande mellan olika jobb (bland annat reklam-, medie- och krogbranscherna) och hårt leverne, med ett urartat drickande och en omfattande drogkonsumtion.

2004 blev han nykter, men enligt Kristoffer själv var det Loves ankomst som innebar den riktiga pånyttfödelsen.
– Efter ett tag visade det sig att faderskapet inte är lycka, per automatik. Men jag blev definitivt en helare människa från dag ett. Jag kände genast en helt enorm kärlek till honom. Under uppvaket på Karolinska skildes Malin från barnet efter kejsarsnittet, så han och jag fick vara helt ensamma på ett rum i tre–fyra timmar. Där upptäckte jag att han bara
tittade med ena ögat, och jag försökte hjälpa honom och peta lite, men det var liksom igenmurat. Då tänkte jag: ”Okej, jag har väl fått en enögd kille, men det gör ju ingenting.” Och det spelade verkligen ingen roll att jag skulle få leva med ett enögt barn, och jag var så övertygad om att han verkligen var det att jag inte ens frågade personalen, eftersom det skulle verka otacksamt.

Hur gick det?
– Han var inte enögd. Det var någon sorts skräp.

Vad var det som var så överväldigande med att få barn?
– Jag tror att det finns väldigt många människor som inte tänker på sig själva som föräldrar under en stor del av sina liv, och sedan ger efter för den andra parten eller för att man anser att man bör ha barn. Men min biologiska klocka har skrikit sedan jag var nitton.

Varför då?
– Jag fick en halvbror som elvaåring, så jag var nästan som en tonårsförälder samtidigt som jag gjorde en otrolig tonårsrevolt mot min egen mamma. Lika hatisk och arg som jag var mot henne, lika kärleksfull var jag mot Samuel, som jag avgudade. Det gjorde nog att jag hade ett föräldratänk med mig redan från tonåren. Jag visste hur man bytte blöjor, hur man fick barn att sova och tyckte väldigt mycket om det. Jag vill inte låta som en pedofil, men jag har alltid trivts väldigt bra med barn – de är ofta öppna och rätt enkla.

Så du gillar till och med andras stökiga ungar?

– Jag tycker förstås illa om en del barn, och det är väl samma människor som jag inte skulle gilla som vuxna. Det finns ungar som verkligen saknar social kompetens, och inte fattar att man ska vara vänlig mot varandra och låta alla vara med. Man kan nästan se på dem att de kommer att bli mobbare. Även om jag tror att det går att vända.

Hur var din uppväxt?

– Jag är ett utpräglat skilsmässobarn, som bodde varannan helg hos min pappa. Det var mest mamma och jag de första nio åren, och hon belånade sig över tänderna för att kunna köpa en liten egnahemslåda så att vi kunde flytta ifrån det halvruffa höghusområde där vi bodde till en stillsam gata i Strängnäs. Pappa är fin och vill väldigt bra, men är också ganska färgad av att ha vuxit upp utan en far. Min farfar gick bort när pappa var fyra eller fem år, så han har inga riktiga minnen av honom och kände sig nog vilsen i föräldraskapet. På något sätt tror jag att han hela tiden väntade på att jag skulle bli vuxen, för då visste han hur man umgicks.

Var du orolig över att den där oförmågan skulle gå i arv?

– Min styvfar och lillebror visade en helt annan far och son-relation. Pappa var inte heller dålig, utan mest lite valhänt. Men jag var rädd att få en pojke. Eftersom jag själv växte upp utan pappa var jag orolig för att sakna en intuitiv regelbok för hur en sådan ska bete sig. Jag var orolig för riktigt fåniga grejer, som att visa hur man tvättar snoppen. Sådant har jag aldrig lärt mig, utan egentligen bara chansat. Jag vet fortfarande inte riktigt hur man gör. Men när Love väl kom har det mesta känts naturligt, även om jag inser att det väntar mer komplexa problem i framtiden när han blir större.

Är du orolig för att han också ska ha en missbruksperiod?
– Att det skulle vara något genetiskt?

Ja?
– Egentligen vet jag inte hur mycket jag tror på sånt där. Det är framför allt rastlösheten som varit mitt stora problem, och det är den som ibland har påverkat mitt liv på ett osunt sätt. Jag har aldrig kunnat uppskatta det jag har haft. Jag tror att det kommer antingen just genetiskt, eller kanske som en indirekt uppfostran från farmor. Hon tenderade att flytta när saker och ting kändes jobbiga. Då startade hon ett nytt liv på en ny plats i stället. Jag har sett det där hos mig själv. Jag har haft lätt att dra upp bopålarna och rulla vidare till nästa bransch. Det är inte nödvändigtvis dåligt att testa nya grejer, men hittills ser det tack och lov ut som att Love är en väldigt trygg människa. Jag hoppas att han ska bli en lyckligare människa än vad hans pappa har varit under vissa perioder.

Hur tyckte du att den första tiden var med Love?

– För min del hade jag som sagt längtat länge, och var väldigt pådrivande till att skaffa honom. Många, pappor framför allt, tycker att spädbarnstiden är ett gissel, men det tyckte aldrig jag. Visst var jag orolig jämt, och Love var nog två år innan jag slutade att gå in för att höra om han andades, men jag tyckte att han var helt ljuvlig från början.

Den första ljuva tiden förvandlades förstås i och med mammans hjärnblödning, och när Kristoffers föräldraledighet började gå mot sitt slut kontaktade han reklambyrån där han arbetade. Han ville kolla läget inför att han skulle börja jobba igen.
– Jag var ledig i ungefär sju månader. När jag mejlade arbetsgivaren och skrev att det började närma sig december, då jag skulle börja jobba igen, svarade de att jag kunde komma in för att snacka om saken – och då fick jag sparken. Rent tekniskt blev jag uppsagd när jag kom tillbaka, så arbetsgivaren hade rätten på sin sida. Men det var ganska osoft faktiskt.

Då hade du hus och barn. Hur tog du det?

– Det kändes som ett nederlag. Jag trivdes visserligen inte, och kände att jag trampade vatten i reklambranschen, men hade nog inte riktigt förstått att jag var färdig med den. Eftersom jag är en ganska självförtroendemässigt svag person var det ändå ett nederlag.

Blev du oroligare över ekonomin när du hade ett barn att ta ansvar för?
– Tidigare har jag alltid varit ganska ekonomiskt oansvarig, men sedan jag blev nykter har det alltid ordnat sig på något sätt, och jag har litat på att det ska göra det även i fortsättningen. Och det första vi gjorde efter att jag fick mina tre månadslöner i avgångsvederlag var att åka på en rundresa i Asien. Så jag kan inte ha varit särskilt orolig.

Nu blev du i och för sig nästan tvingad, men annars börjar det bli en klassiker att byta bana i livet efter föräldraledigheten. Vad beror det på, tror du?
– Tid att tänka? Det har jag märkt på dem jag intervjuar. Frilansare, programledare och komiker som har mycket fritid känner att de generellt sett mår sämre än människor som inte har det. De har tid att känna efter, och lämnas ensamma ganska mycket. Så har det varit även för mig. Men det kan uppenbarligen komma något positivt ur det där för många. Jag gillar folk som byter bana sent i livet, som Lotta Lundgren som hoppade av sitt reklamjobb. Det känns friskt.

Har du några hemliga förhoppningar på vad Love ska bli?

– Efter att han hade sett ”Takshow” (Kristoffer Triumfs sommartalkshow på taket till Stockholms kulturhus) ville han bli programledare när han blir stor. Tidigare har han velat bli brandman, kock, fotograf och polis. Alla de yrkena verkar roliga, och jag antar att han faktiskt kommer att kunna bli alla de sakerna i framtiden. Allt tyder på att vi byter banor allt
oftare i livet, och att det är helt okej.

Jämför du Love med andra barn, och blir lite besviken när han inte är lika tidig med att lära sig saker, och så vidare?
– Tvärtom. Det är kanske kontroversiellt, men jag tycker att utveckling är överskattat. Kanske låter jag egoistisk, men det gör ont när knoppar brister och väldigt mycket med utveckling är förknippat med sorg och nostalgi. Vi fick bannor på förskolan för att Love är lite lat och inte
visar något större intresse för att klä på sig själv. I dag gör han det på dagis, men hemma har han två påklädare och är bortskämd med det. Och det är så härligt att få ha honom i knät och sätta på honom de små skorna att jag ställer mig utanför det där utvecklingsracet. Det skulle bereda mig ett slags glädje om han var sist med att lära sig knyta skorna.

Hur ser du på uppfostran?
– Det är svårt att ge ett samlat svar, men på midsommar var vi på fest – och då hamnade Love i konflikt med ett annat barn som tog en grej som han lekte med. Jag såg hur han tittade på mig, och det var väldigt svårt att välja hur jag skulle göra. På sätt och vis måste han ju lära sig lösa konflikter själv.

Vad gjorde du?
– Jag tog leksakerna och gick, så att ingen kunde ha dem. De fick leka med något annat.