Cecilia Chrapkowska: ”Jag önskar vi alla vågade se barnen som far illa i missbruksfamiljer”

Barn som växer upp i en missbruksfamilj behöver andra vuxna som ser dem och finns där för dem. Cecilia Chrapkowska önskar att vi alla strävar efter att vara den snälla granntanten eller snälla kompismamman.

Barnläkaren Cecilia Chrapkowska, känd från bloggen Barnakuten, är ny krönikör på mama.nu.

Ibland sänder SVT program som gör att tio års tv-licens känns som de mest 

välinvesterade pengarna i världen. Djävulsdansen är ett sådant program. Ann Söderlund, 

Sanna Lundell och Ann-Linn Guillou har tillsammans gjort mästerligt modig tv om hur 

det är att leva i en familj där en missbrukare har huvudrollen. 


Barnombudsmannen har undersökt hur barn som farit illa under uppväxten upplever 

stödet de fick från vuxenvärlden. Några saker återkommer. ”Jag vill att de vuxna frågar” 

säger barnen. ”Jag kanske inte berättar första gången, eller andra, eller tredje, men fråga 

igen”. 



Jag skulle önska att Djävulsdansen sågs av alla lärare, läkare, sjuksköterskor, psykologer, 

socialarbetare och kuratorer. Jag skulle önska att vi alla lärde oss att fråga och lyssna 

som Sanna och Ann. För då skulle fler barn våga berätta om hur de har det.

Vågar berätta om ett hem där barnets behov är utsuddade, där barnets roll är att ta hand 

om föräldern, där varje försök att hävda sitt eget behov straffas. Straffen kan vara fysiskt 

våld, men är oftare än så känslomässiga, eller verbala.

I Djävulsdansen berättas om 

föräldrar som gråter, skriker och hotar med självmord när barnen inte gör som de vill. 

Och med barnhem om barnen berättar för någon annan. 

Ett barn som inte får upptäcka och definiera sina egna behov och gränser kan ibland 

klara sig igenom barndomen, med sina stödjande ramar, relativt upprättstående. De 

allra flesta har dock ont i magen, eller huvudet, eller är ledsna eller arga mest hela 

tiden. Det är svårt för många barn att sitta still när oron river i kroppen, för andra är det 

nästan omöjligt att koncentrera sig i skolan. I tonåren blir det ofta ännu svårare att hålla 

ihop. Många provar alkohol eller droger tidigt, andra självskadar med sex eller rakblad.

Det som barn i en missbruksfamilj brukar nämna som det allra mest positiva med 

barndomen är när det fanns en vuxen att lita på. En granntant att smyga in till om 

kvällarna, en kompis mamma som alltid hade pannkakor över eller en lärare som vågade 

fråga och finnas och se barnet. 

Jag önskar att alla vi mammor, ja alla, som lever i familjer utan missbruk eller svår 

psykisk sjukdom, kunde sträva efter att vara den snälla granntanten, eller snälla 

kompismamman. När ditt barn berättar om att Melvin aldrig har med sig frukt till 

skolan, så önskar jag att du skickar med ditt barn två frukter varje dag, och bjuder hem 

Melvin en extra gång.

När du ser ett grannbarn med en full mamma i hissen, fråga om 

barnet vill komma in och klappa katten eller hjälpa till och äta upp kanelbullarna du har 

bakat. Låt din alkoholiserade brors barn komma hem till er och fredagsmysa så många 

fredagar det bara går.

Om du är mamma i en familj med missbruk. Våga se att det påverkar barnet. Mycket. 

Även om du inte vill, och även om barnet försäkrar motsatsen. (Många barn gör det 

för att trösta föräldrarna, eller för att de inte vågar erkänna för sig själva heller att det 

inte är helt bra hemma.) Försök se till att barnet knyter an till vuxna du litar på utanför 

kärnfamiljen och se till att de får träffas. Ring soc och BUP och be om hjälp. Ni behöver 

hjälp och ni har rätt att må bra. Och se Djävulsdansen. Om du orkar.