Manne Forssberg: ”Barnkramar är inte presenter som vuxna kan dela ut till varandra”

Sluta tvinga barnen att krama folk hej då – var i stället glad för att ditt barn har en egen vilja.

Det värsta med barndomen var att betraktas som alla vuxnas egendom. När som helst kunde en fem gånger så stor människa dyka upp och nypa mig i kinden, kasta upp mig i luften, pussa mig på munnen eller tvinga till sig en kram. Min kropp var inte bara min. Om jag inte ville kramas tvingades jag göra det ändå, för att inte vara oartig. Min vilja var inte så mycket värd på den tiden.

Sedan blev jag vuxen och kunde andas ut. Ingen tvångskramade mig längre och ingen kastade upp mig i luften. Det kändes viktigt att mina framtida barns kroppsliga integritet skulle respekteras. De skulle slippa maktlösheten och klaustrofobin som jag hade upplevt när mitt barnhuvud trycktes mot främmande bröstkorgar.

Nu är jag förälder och det är tveksamt om jag har lyckats. Så här ser scenen för mitt misslyckande ut: Vi står hemma i hallen och tar avsked av en besökare som gärna vill ha en barnkram. Trots att barnet har visat att det inte vill har det hänt att jag säger: ”Ska du inte ge x en kram?” I ett slag har mina goda föresatser fördunstat och flytt. Problemet är artigheten. Jag mår dåligt av att se en vän nekas en barnkram och bli lite sårad. Genom att uppmuntra barnen till kroppskontakt visar jag vännen att jag åtminstone tycker att hen är förtjänt av en avskedskram. Så oändligt sorgligt. Jag blev inte tigerpappan som rycker ut till rytande försvar för mina barns integritet. Jag blev någon som är rädd för pinsamma situationer i hallen.

En av de första sakerna min äldsta dotter fick lära sig när hon började på förskolan var att säga stopp. Blott 15 månader gammal höll hon upp handflatan i en avvisande gest och sa ”pop”. Jag tyckte naturligtvis att det här var en väldigt bra sak. Nu kunde hon förhindra äldre barns puttar och leksaksstölder. Vad bra att hon kunde sätta gränser! När ”pop” blev hennes mest använda ord och handflatan började riktas mot familjemedlemmar som ville ha kontakt kändes det inte lika odelat positivt längre. Hon var ju oförskämd och sårade folk. Jag kände mig tvungen att visa de som sårades av handflatan att jag inte sanktionerade beteendet.

Vad fel jag hade! När ett barn sätter gränser och säger nej till kramar borde vi dansa segerdanser, ta fram salutkanonerna och kasta konfetti. Vårt barn har en egen vilja och kan stå upp för den! Det är värt att fira.

Det viktigaste att lära sig om sin kropp är vad man vill och vad man inte vill göra med den. Och att säga nej till sådant som man inte vill. När ett barn lär sig det uppstår svår kognitiv dissonans om vi vuxna ändå har önskemål om när barnen ska krama olika människor.

Till alla som någon gång besöker ett hem där det finns barn: Bli inte sårade om barnen inte vill gosa, eller visa det åtminstone inte. Till mig själv: Uppmuntra för i helvete aldrig barnen att kramas när de redan har visat att de inte vill!

Barnkramar är inte presenter som föräldrar kan dela ut för att glädja andra vuxna eller undvika konstig stämning. Barnkramar får man för att barnet känner sig sugen på en kram.

Missa ingenting från din favoritsajt – ladda ned appen mama nu!

mama-nu-app-logo-1.jpg